bärgtagen[1]: Denna ort är kallad Sten eller Jotnabygd[2], en fästning i klippor uthuggen[3]; men likast är, at detta skiedt i Olbia eller Alfhem, en gammal Götisk rik Handelstad wid Borysthenes, som äfven fådt namn af Alf eller Sten[4] och warit än en gång et mål för en Svensk Konungs lifstid, som framdeles skall berättas. Svegdurs dagar woro ändade wid pass A: 290.
8. Men de krigståg, som denne Drott företagit sig på östra sidan, begynte nu som starkast, at wisa sina fölgder: de utländske Göters Konung Hermanrik, som man i Sverige kallat Hernit[5], begynte nu blifva ryktbar och nalkades redan Östersiön med sit wälde[6]: Svegdurs Son Vanlander, som emottagit Svea-Rike och Upsala-Öde[7], underlät icke, at försvara sin Faders sak och utföra det Fränd-wige[8] eller Hämdekrig, som han således
- ↑ Gamla Sagan har warit, at Svegdur, då han war i Stene (en by, der sten fins så stor som stora hus) och skulle gå från dryckestugan om aftonen til sin sofve-kammar, fick se en dvärg under den största stenen, til hvilken han lopp hel drucken tillika med sit folk: Dvärgen ropade på Svedgur och bad honom komma in, om han wille finna Oden den gamle: Svegdur gick då in i den öpnade stenen, som strax slöts efter honom igen (v. Sturl. Yngl. S. c. 15.). Åtskillige hafva welat uttyda denna dikt; men förwärrat den mycket mer: de hafva sagt, at Svegdur warit så stark, at han slagit handen diupt ned i en sten, som warit orsaken til hans död (cfr. Chron. Rhytm. min. Er. Ol. Hist. L. 1. p. 27. Verel. L. 1. c. 9. p. 35.). Verelius har dock tänkt förbättra alt, då han sagt, at Svegdur fallit af hästen och slagit sig mot en sten til döds.
- ↑ Thiodolf ap. Sturl. L. c.
- ↑ v. supr. c. 8. §. 20. cfr. J. Wild. L. c.
- ↑ v. supr. c. 3. §. 16.
- ↑ Eric. Ol. Messen. Chron. Puffend. Introd. &c.
- ↑ v. supr. c. 10. §. 9.
- ↑ Sturl. Yngl. S. c. 16.
- ↑ v. supr. c. 7. §. 11.
