giorde ända på Longobardiska Riket A. 774. sedan det stådt något öfver tvåhundrade åhr[1] med beröm af goda seder, kärlek til witterhet[2] och en oförliknelig mandom[3]. Konungarne woro genom Lagen Eneväldige[4], liksom i gamla Sverige, och i sin krigshär brukade de ej annat, än inhemskt folk, som mäst war Rytteri[5]. Hela öfra Italien heter ännu Lombardie efter detta folk, som der ofta hade besök af sine gamle anhörige från Scandien, hvilka efter wåre Runstenars intygande reste til Långbarda-land[6]; men wi måste nu wända oss til Upsala igen.
13. Der hade nu Domar, Domalders Son, antagit Riks-styrelsen[7], sedan hans Fader blifvit Afgudom offrad wid lag A. 365. Han war lyckeligare i sin regering: ty innom Scandien kunde han fägna sig af fred och god åhrswäxt så länge han lefde[8], hvilket den widskieplige hopen tilskref Domalders utgutna blod, och utom Riket gick den mäktige Hermanriks wälde i Stora Svithiod til ända, sedan det öfver ottatio åhr oroat de
- ↑ Sigon. L. 3. &c.
- ↑ cfr. Onuphr. Panvin. Antiq. Veron. L. 5. c. 1. ad 13. P. Warnefr. Gest. Longob. Hackenb. Germ. Med. &c.
- ↑ Bernhard Sacco in Hist. Ticin. säger, at intet Svärd i hela Europa fördes på tvåhundrade åhrs tid med större ähra och tapperhet, än det Longobardiska.
- ↑ cfr. Mand. Aistulfi ad Grimald. Duc. Viterb. ap. Sigon. L. 3. &L.L.Longob. L. 1.
- ↑ Blond. P. Warnefr. Saccus &c. ap. Carol. Wattrang. diss. de R. Longob. Ups. 1709.
- ↑ Til ex. i Tåby Sokn i Upland fins på en Runsten, at Gudleik låtit den rista åt sin Son Humle, eller Hulmo, som dog i Langbarda-landi. Peringschöld (in not. ad Vit. Theod. p. 479.) framwisar en dylik, nemligen af en Inge, som låtit rista stenen åt sin Son Olof, hvilken for åt Österland i krig och dog i Langbarda-land. Dock måste man märka, at Italien ej kallades Lombardie förän i Caroli Magni tid eller senare. v. Paul. Æmil. ap. Ol. Cels. Mon. Sveo-G. in Act. Lit. Sv. Ups.
- ↑ Sturl. Yngl. S. c. 19.
- ↑ Sturl. L. c.
