Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/410

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Rolf Götrikson hade så wäl med dem som på Irland och flera orter mycket at giöra, i synnerhet hade han wänskap med en Ella, som giorde sig til Konung i Sussex A. 491, och dog som Anglo-Saxisk Öfver-Konung A. 514.[1]; men efter många bedrifter i Öster och Wäster skall han i Sverige eller Götaland hafva dödt i ro.

6. Alriks Söner Alf eller Elfsi och Yngue blefvo Sam-konungar i Upsala wid pass A. 490; men woro af olika sinnen och lefvernes art: Alf war tystlåtig, högdragen, tvär och bitter: Han satt stilla hemma wid Riks-styrelsen och Öfversta offrets förwaltning, förandes aldrig krig; men Yngue war dejelig til skapnad, lustig i sällskap, gifmild på ägodelar, stark til krafter, snäll i alla idrotter och en mäktig Strids-Hiälte[2], som så länge siön war öppen mäst låg ute på sina härskiepp: Han besökte ej allena Rid-Götiska kusterne i Östersiön, utan ock de Skotska, Frisiska och Walliska[3] i Nordsiön och Wästerhafvet: Angel-Saxerne hade nu, som sagt är, begynt jaga ur Stora Britannien det landets gamle

  1. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 112. & 200.
  2. Sturl. Yngl. S. c. 24.
  3. Gamle Inwånarne i Britannien, som utdrefvos af Angel-Saxerne, woro Waller eller Gualler, hvaraf en del drog sig in i den delen af Engeland, som efter dem heter Wallis, Galles (v. Rap. Thoyr. L. c. p. 137.), så at jag med Walliska kusterne menar både de Engelska, Franska och Flanderska. Til Skottland och Orknöjarne wiste de Nordiske Siö-röfvare så wäl wägen och woro der så hemma, som i sit eget land.