Inwånare, som mäst flyktade til Bretagne[1] i Frankrike[2], och på de orterne war nu mycket at giöra för de Nordiske Siö-Konungar, som ej wille wara sämre, än deras Släktingar[3]. En höst när Yngue kom hem från sina härfärder mycket berömd och namnkunnig, blef han i synnerhet wäl emottagen af Bera, Alfs Drotning, som älskade hans nöjsamma omgänge: De suto långt in på nätterne med sit Hoffolk i Konunga-Salen och höllo wänliga samtal, sedan Alf war gången til sängs, hvilket altid skiedde i god tid: Alf tykte illa derom och tilsade sin hustru åtskilliga gånger med hårda ord, at gå bittidare til sängs: Hon svarade en gång med ifver, at en Yngues maka war mycket lyckeligare, än en Alfs, och hennes tal gick sedan derpå som oftast ut: Svartsiukan och hämdgirigheten intogo då Alfs sinne, hvilket brakte Yngue, at altid lägga en wärja bredewid sig, när han war med Drotningen i sina Natt-samtal; men hans försiktighet war ej tilräckelig: En afton kom Alf oförvarandes in, då alle woro lustige, och stötte svärdet tvert igenom sin Broder; men han nyttiade ej länge sin grymma seger; ty Yngue språng hastigt up och högg honom ned för Beras fötter, så at begge desse Konungar på en stund[4] ändade sin tid wid pass A. 510. Yngues
- ↑ Den delen af Frankrike kallades då Gallia Armorica af gamla Götiska ordet More, Mar, Haf, Siö &c. som utmed stranden belägen. v. Rap. Thoyr. L. c. p. 130.
- ↑ Rap. Thoyr. L. c. p. 130.
- ↑ At Angel-Saxerne woro i förwandtskap med Sveverne eller Sveveboarne från Scandien, är på sit ställe wisadt: de hade samma Guda-lära, Språk och Seder som Scandianerne. v. supr. c. 7. §. 4. 5.
- ↑ Sturl. L. c.
