med desse Bröders krigsbaner, hvarpå Jorund nödgades draga sig til skieppen tilbaka: Men Hake hade dock fådt sit banesår. När han märkte, at han ej längre kunde lefva, wille han åtminstone giöra sin död ej allena mer namnkunnig, utan ock mer behagelig för Gudarne efter Odens lag: Han lät lasta et skiepp med de Slagnes kroppar och wapn, öfver hvilka han lät sättia et stort bål af torr wed och deruppå lägga sig sielf mer död, än lefvandes: Man satte derpå Skieppet i brand och lät det med en stark wind från landet och med fulla segel drifva ut på hafvet[1] wid pass A 525.
11. Jorund Yngue-Son war ej längre bortwiken, när detta skiedde, än at han strax utan motstånd kunde sättia sig på sin Fäderne-Thron och låta tildöma sig Upsala-Öde Han war en mäktig Höfding, i synnerhet til siös, och rådde, liksom hans Fäder, öfver flera länder, än sielfva Sverige[2], utan tvifvel öster om Balthiska hafvet. Bland hans många Siö-tåg är det sidsta oss mäst bekant: Han härjade på Jutland och när han lade sina skiepp in i Lima-Fiorden i Odda-sund, blef han der innesluten af Guleiger från Halogaland i Norige, en Son af Gudlög, som för detta är omtalad[3], hvilken nu wille hämna ej allena sin Faders, utan ock kan hända sin Släktinge Hagbards död[4], hvaruti Jorund efter tidsens bruk på sin Faderbroders wägnar ansågs för delaktig: Guleiger hade skaffat sig Landsfolkets bistånd, så at Jorund på alla sidor så wäl af Jutarne som denne Siö-Konung blef omringad: Hans folk blef snart nedslagit och hans skiepp plundradt: Han tänkte då frälsa sig med simmande; men
