tre åhr[1]: Som han war en stark jägare, så hade en gång et diur lockat honom diupt in i skogen och långt ifrån hans folk: der kom öfver honom en Tiur, som warit ärnad til offret i Upsala; men öfverflödigt gödd och folk-ilsken, som han war[2], hade han slitit sig lös och war nu i skogen blifven et willdiur: Konungen brukade wäl spiutet; men Tiuren rände hornet i hästens sida, så at den föll med honom til jorden: han steg då strax up och wille rycka ut svärdet, men fick i det samma af denne bestens horn sit banesår i bröstet, hvarefter han lefde allenast en liten stund: Han dog wid pass A. 620. och blef i en hög wid Upsala begrafven[3].
3. En del af Lids-gärden eller erkänslan til Dannemark war ännu obetalt, när Egils Son Ottar satte sig på Upsala-Thron efter sin Fader[4]: Om denne Öfver-Konung war alt för karg eller om Frode fordrade för mycket, kan man ej weta: Men det är wisst, at Ottar aldeles wägrade betalningen, när den af honom som en skyldighet fordrades, och at Danske Konungen derföre angrep honom med krig: Frode war en mäktig och stridsmanlig Höfding: Han wille sielf giöra sig betalt och steg i Sverige til lands med en krigshär, som plundrade och mördade, wändandes sedan hem igen med fångar och rikt byte: Ottar skall först hafva tilbudit, at bilägga denna sak i wänlighet, begärandes Danske Konungens Doter til äkta; men sedan Ubbe, hans utskickade i det wärfvet, blifvit ihielslagen i Halland[5], har han förmodeligen ej kunnat lämna altsådant ohämnadt, fastän Svenska krigsmakten nu sedan Ane den Gamles tid mycket af sig kommit[6]:
