Rolf Krake sådde Guld på Fyriswall[1]; men änteligen kom Adil honom så när, at han måste kasta Svia-grisen: Då Adil bugade sig efter detta armband, at taga det up med spetsen af sit spiut, ropade Rolf: Nu har jag bögt ryggen på den starkaste i Sverige[2] och dermed kom han undan til skieppen[3]: Han skall wäl wid affärden hafva sedt Rane, som ännu sökte fägna honom; Men han war då förtörnad öfver hans råd och wille ej emottaga hans skänker: Hans folk trodde ock, at denne Bonde war Oden sielf, när de sedan om natten i sin yrsel ej råkade på hans gård.
8. At hinna den flyktige Rolf war ej swårt för Adil, som war en ganska god Ryttare och altid höll så förträffelige hästar[4], at deras art och namn i långa tider äro wördade[5]; men just i detta nöje låg hans död förborgad. Han hade skänkt et par Springare åt Godgest, en Norsk Konung i
- ↑ Skalderne hafva sedan ofta kallat guld Krakes utsäde eller Fyriswalls Frö.
- ↑ Hist. Rolf. Krak. & Edd. Mythol. 64.
- ↑ De Danske Sagoliud hafva wäl berättat, at då Rolf ropat dessa orden, skall han i det samma ridit tilbaka och huggit Adil et stort sår baköfver höfterne, tagandes Svia-grisen igen; men hvarken Edda eller Sturleson tala derom, ej heller lär Rolf kunnat såra Adil på en sida, där han icke kunnat åtkomma. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 10. p. 183.
- ↑ Sturl. L. c. c. 33.
- ↑ Af hans förnämste hästar war en, som kallades Rafn, hvilken han tagit från den öfverwundne Konung Ale, gifvandes dess afföda samma namn: En annan hette Slangwer, på hvilken han red, när han hinde Rolf Krake.
