Den här sidan har korrekturlästs
Christendomen war nu ej något nytt: Åtskillige af Ynguars krigsmän woro redan omwände, som kan ses af deras Runstenar[1] och många Folk i Östraländerne hade då långt förut genom Græska Hofvets omsorger antagit den Himmelska Sanningen; Asarne wid Tanais eller de Donavske Alaner[2], med hvilka förmodeligen så wäl Skira som månge Svenske wid denna tid hade mycket at giöra, hvilket af deras minnings-märken nog kan inhämtas[3], woro redan Christne öfver trehundrade åhr tilbaka[4] och kunde således lätteligen föra till den Sanna Läran åtskillige af sine gamla Scandianiske wänner, som dem ofta besökte. Skiras tid ändas wid pass
- ↑ Dessa rune-ristningar slutas med de orden: Gud hiälpe hans anda och alla Christna eller ock med samma mening, hvaraf åtskillige trodt, at de ej kunnat wara så gamla; men när man jämförer tiderne, så är deruti ingenting otroligt.
- ↑ Ammian. Marcellin. L. 31. c. 7. Joseph. Bell. Jud. L. 7. c. 29. Plin. H. N. L. 6. c. 17. Cellar. Germ. Ant. L. 3. p. 883.
- ↑ Till desse Asar, som woro Christne, reste de gamle Scandianer ganska mycket, som til sine släktingar: På en runsten wid Gredby i Sorunda-sokn i Stockholms-län, läser man om Faste Asa-fararen (Asarnes bekante), åt hvilken Sönerne Igge, Saxe och Iller uprest stenen. Wid Nyköping är ock en runsten efter en Sumir, som dödt öster i Asu-Tuna (Asgard eller Asarnes Stad). v. Ol. Cels. de Asis in Act. Lit. Svec. A. 1736.
- ↑ Edict. Hunerici Vand. Reg. circa A. 480. cfr. Ol. Cels. de Asis in Act. Lit. Svec. A. 1736.
