Hiorvard och sade: Jag tilbiuder Eder all hälsa, Ylfing, med Rolf Krakes skål, hvarmed hon utdrack en halfpart: Det war dels til at hedra en framfaren Hiältes minne, dels til at påminna Ylfingen hvad en hans Släkting så länge sedan lidit af en Upsala-Konung[1], hvaröfver ej war försent, at utkräfja hämd. Hiorvard tog Hildegun om handen och bad henne sittia hos sig. Hon påminte honom hans Wikinge-Lag, at han ej borde dricka med Fruentimmer; men han sade sig nu afkläda sig Siö-röfvaren: De suto således hela aftonen tilhopa med mycket nöje och Hiorvard war öfvermåttan kär: om morgonen friade han til Hildegun och fick henne til hustru: Granmar, som ej hade mer än detta Barn, tyckte sig ej bättre kunna styrka sit rike, än genom en Måg och Efterträdare, som af sig sielf hade så mycken makt[2].
21. Den grymme Ingiald, som nog förtröt, at Södermanlands och någre flere Scandiske Fylkis-Konungar undsluppit hans klor och mordbranden i Upsala, ansåg nu denna förbindelse emellan Granmar och Hiorvard som et stort hinder i sina afsikter: Han tänkte då giöra med wåld hvad han ej förmådt med list: Som hans wälde mycket tiltagit genom de nyss underkufvade länder, i hvilka han upbådade manskap, så samlade han en ansenlig krigshär, hvilken nu föll på Södermanlad som et åske-rägn; men sedan Granmars och Hiorvards folk förent sig med Östgötarne under Högne och hans Son Hilder, fann han större motstånd, än han förmodat: Det kom til en blodig slaktning, hvaruti Ingialds nye undersåtare slogo honom felt: Wästgötarne,
- ↑ v. supr. c. 13. §. 7.
- ↑ Sturl. L. c.
