3. Hvad jag her berättar och lägger til grund i Sveriges Gamla Historia, är ingen Sats, som jag antagit för nyheten skull, eller som bland många de Lärdas meningar bäst fallit mig i smaken: jag har ingen annan haft at wälja: det är en af de Sanningar, som Naturen sielf lägger å daga, och som wi röne tid från tid wid minsta eftersyn.
4. Det är förunderligt, huru watnen kring wår Pol i alla tider så ansenligen aftagit, men derjemte så oförmärkt, at nästan ingen derå gifvit aktning förän i wåra dagar: Nog har man sedt, at landet är mycket ojämnt [1], at stora sand-åsar äro hopwältade merendels från Norr til Söder, som gemenligen äro brantast på Wästra sidan [2], at kantiga stenflisor up i berg, högder och diupa gropar blifvit rund klappersten [3], at olika jordarter äro wräkte öfver hvarannan [4], at större delen af wåra boningsplatser fådt namn af Öö, Holm, Wik, Sund, Näs, Åå, Fors, Ström, Garn, Sial eller Sal, Mar, Ör, Stäk &c. [5], fastän de
- ↑ Et ojämnt och utgropadt land är ej olikt, at hafva warit en siöbotn. v. A. Celsius i Sv. Wetensk. Acad. Handl. 1743. I. qu.
- ↑ Wågorne från Öster tyckas haft största kraften at tilskapa desse åsar i Norrland, Upland, Westmanland, Sörmanland &c. så at de på Wästra sidorne blifvit brantare.
- ↑ Stenarne hafva blifvit rullade och nötte af watnet.
- ↑ Alt efter hafvets rörelser, som stundom kastat den ena botnen öfver den andra.
- ↑ Garn betyder Siö på gamla språket: deraf nämnes Tull-garn, Wennegarn, Warggarn, Svingarn, Lågarn, Gärna &c. De gamle Inwånarne på Gotland hafva kallat hafvet på ömse sidor om sig Östergarn och Westergarn, som ännu bewises af tvenne Holmar på båda sidor af samma namn. v. C. Linnæi Charta öfver Gotl. i des Gotl. resa. Sial, Sal, Sol, Soln &c. bemärka Siö eller Strand: v. P. Dijkman: Annot. Philol. Deraf heta Upsala, Odensala, Sialistad eller Salstad, Soltuna, Solna, Säla &c. Eistra-Salt kallades fordom Östersiön (v. Lagerlöf Sv. Ant. & N. I. 1. c. 2.) och Sialand hela Roslagen (Sturl. T. I. p. 477.) som då ej annat war än en Skiärgård. Mar, Möre, Mör &c. är ock på gamla språket haf och watnrika orter: deraf kallas Calmar och Möre i Småland, Fullmar och Ömar i Blekingen, Matmar i Jemtland, Axmar i Gestrikland, Sandmar i Sörmanland, Almar-stäk i Upland, Marstrand i Bohuslän &c. it. Ditmar, Stormar, Wismar, Calmar &c. i Tyskland. Ohr eller Eyr betyder en halfö eller en buktad strand, som Skanör, Kungsöhr, Örebro &c. v. Lagerlöfs Sv. Descr. T. I. L. I. C. 1. Stäk betyder et sund, der watnet sticker sig igenom. v. A. O. Rhyz, Svio-Goth. munit. in descr. Stegeborg.
