och förestälte dem, huru han, som nu war drifven från land och Folk, borde tiena dem til efterdöme, och hvad de hade at wänta, så framt de ej i tid förebygde sin träldom &c. Huru de Nordiska Haf, Bärg och Skogar ej mer kunde hålla en den almänna frihetens förstörare tilbaka, än nyligen Alper och Pyrenæer &c. Huru Carl under skien af en helig Gudalära ej annat sökte, än at mätta sin äregirighet och utwidga sin makt; ty han förtryckte äfven sine Religions-förvanter: Edre Släktingar, skrifver han til de Nordiske Konungar, Longobarderne i Italien, äro derpå et säkert bewis, dem heliga löften, wänskaps- och äktenskapsförbindelser ej kunnat rädda &c. Huru Romerske Påfven uphitsade denne Inkräktare och ärnade genom honom lägga både Tyskland och Scandien under sit ook, utgifvandes sin Lära för den enda sanfärdiga i werlden, fastän han dermed öfverskylte alla nidings-wärk: Edre och mine Förfäder, säger han widare, som fölgt wår gamla Tro, den Påfven håller för en galenskap, hafva för sådan arghet haft en afsky &c. Sluteligen bad han dem taga tilfälle i akt, at med honom falla in i Frankrike, medan Carl då hade händerne fulla af kriget mot Maurerne i Spanjen &c.[1].
9. Dessa bevekelser giorde ej så hastig wärkan, som Witekind hade behöft och de Danske Konungar gerna welat: Ifvar Widfamnes upsåt, at underkufva hela Norden, war deruti det största hindret. Hvad del Ifvar tagit i detta krig, mot eller med Carl den Store, är svårt at säga: Det är wäl säkert, at han med ingen annan hållit, än med sig sielf;
- ↑ Eginhard. Carol. 17. 5. &c. Paul Æmyl. Hist. Franc. L. 2. p. 41. Fragm. Decreti Desiderii R. in Franc. Hotomoan. Lexi. Vocab. Feud. Voc. Reg. p. 47. Paschas. Ratbert. Vit. S. Adelhard. Corbej. Abb. T. 1. p. 74. Test. Laur. Surio & Card. Baronio in Annal. T. 9. ad An. 771. §. 3 ap. Örnhielm. Hist. Eccl. L. 1. p. 7.
