wagn, tog et svärd i hvardera handen och rusade in i tiockaste folkhopen, huggandes och stickandes på båda sidor; men fåfängt sökte han döden bland sine uppenbare fiender: Hans egen Fält-Herre Brune[1] krossade hans hufvud med en träklubba[2].
20. Så snart Sigurd märkte Harald wara död, lät han utblåsa en almän fred och wapn-hvila, som å båda sidor, men särdeles på den Danska, gerna emottogs: Sin Faderbroders lik, det man ej utan möda igenfunnit bland mångfaldige döde kroppar, lät han begrafva med all krigsheder och sorgeprakt[3]: Han lät upkasta en ansenlig och ihålig jord-hög, dit man införde den döde Konungen på samma wagn, som han brukat i striden: Man offrade hans bäste häst til Oden och kastade den sedan tillika med den Kungelige Sadlen in i Högen, hvarvid Konung Sigurd böd sin Frände fara til Walhall eller Hiältars Boning efter döden[4]: Et präktigt Gästebud blef ock strax tillagadt, då alle närwarande Konungar och Höfdingar på Sigurds befalning buro ringar, kädior, armband, wapn och åtskilliga dyrbara saker in i Haralds Graf[5], at derigenom ej allena hedra den döde, utan giöra honom mer wälkommen hos Gudarne[6]: Detta war så mycket
- ↑ Saxo berättar (L. 7. sub fin.), at denne Brune stådt i synnerlig nåd både hos Harald och Sigurd, mellan hvilka han som oftast rest; men at han en gång drunknat i en ström, då Oden påtagit sig hans hamn och omsider med lismande retat begge Konungarne mot hvarannan. Saxo må nu dikta huru artigt han will och skylla skulden på Oden, så står dock det fast, at Brune war en Förrädare.
- ↑ Fragm. Bravall. p. 24. &c.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 25.
- ↑ v. supr. L. c.
- ↑ Fragm. Bravall. p. 31.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 24.
