Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6. Efter en ren och på säkra skiäl grundad uträkning aftager watnet både i Öster- och Wästersiön wid pass en half tum om åhret eller åtminstone två goda Svenska alnar på Ethundrade åhr[1].

7. Om det fordom i alla tider haft samma lag eller minskat sig mer eller mindre, kan man wäl icke så aldeles förvisso säja i brist af de Gamlas anmärkningar[2]; Men så kan jag dock icke se huru den eljest så trygga och upmärksamma Naturen just i detta mål kan

  1. And. Celsius (L. c.) har uträknat, at hafswatnet affaller 45 geometriska tum eller 9 quarter på 100 åhr, som giör närmast en half wärktum om åhret.
  2. En anmärkning finner man dock på Aspön i Sörmanland: Der är en rune-ristning i et bärg ej långt från Lagnö sätesgård, utmed siön, nu för tiden wid pass 7 1/2 aln öfver wattubrynen, af en, som hetat Islög eller Gisle, hvilken gifver tilkänna, at watnet stod så högt i hans tid, som de skuror der finnas i stenen (cfr. Er. Benz. Coll. Hist. Patr.) Intet åhrtal fins der mer än på andre runstenar; men efter ofvannämde räknesätt inträffar det wid pass i Herr Gisle Elinesons tid, en Sparre af Engsö- och Hiulsta-grenen, som på 1300 talet i den bygde haft ägendom. Dock kan ej just försäkras, at det varit denne Gisle, hälst som detta namn warit myket brukeligt på den orten, hvarest åtskillige ställen derefter blifvit nämnde, som Gissel-holmen, Gissle-fiärden &c.