Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/54

Den här sidan har korrekturlästs

wara sig så mycket olik^[1]. Det tror jag mig weta, at watnet i närvarande tid åhrligen faller så mycket undan som förbemält är^[2], hvilket jag

↑ Wi se dessutan så klara tekn af denna Naturens ordning: På Åland, der bärgarten är mycket skiör och delar sig bara i fyrkanter, större eller mindre, kan man se wissa märken på klipporne, liksom trappwis, huru hafvet fordom warit högt och sen alt mer och mer fallit. På Sandhamns öö i Stockholms-skiären ligger et bärg med et stort rundt hål uti, Frustugan kalladt, der 6 eller 8 personer kunna stå rake: samma hål, som är högt öfver watnhorizonten, har blifvit giordt af någon lös sten, som derinne blifvit omkastad af wågorne och med tiden förtärd: på klippan synes ock små utgropade linier efter watnbrynen, alt efter som hon mer och mer affallit. v. Salv. Beskr. öfver Upland. På samma sätt hafva de mångfaldige så kallade Iättegrytor i Bohuslän tilkommit: Det är små hål up i sidorna af bärgen, vid pass 5. quart. i diameter, hel runda och liksom svarfvade (v. P. Kalm i Sv. Wettensk. Acad. Handl. 1742. 2. qu.) af lösa stenar, som böljorne derinne omwräkt. Sådant ser man ej allenast i Öster- och Wästersiön, utan ock i Mälaren: wid Engsö i Granfiärden är en dylik af 7 quart. diup, kallad Ryssbo-gryta, öfverst på en klippa, der stenen, som inuti giordt hålet, hel run och liksom svarfvad, stor som ett stort kägle-klot, ännu ligger qvar, hvilket är så mycket märkwärdigare.
↑ A. 1731. wid Mid-sommartiden lät Prof. A. Celsius på Svarthällan i wiken (en sten i hafvet 2. mil Nordost om Gefle på norra sidan af Löfgrundet) uthugga en linea i watnbrynen med åhrtalet, at framtiden måtte des bättre få utröna denna sak. A. 1745 och 1746 wid samma årstid (då watnet tyks wara i sin ordenteliga högd) lät jag igenom tilförliteligt folk efterse, huru mycket watnet fallit på de fiorton och femton åhren, och fann, at ofvannämnde uträkning höll prof. Jag har ock trovärdig underrättelse, at man i 24 åhr med säkra prof utrönt detta wattnets aftagande i Finske wiken på Ryske och Lifländske stranderne.

[1] Wi se dessutan så klara tekn af denna Naturens ordning: På Åland, der bärgarten är mycket skiör och delar sig bara i fyrkanter, större eller mindre, kan man se wissa märken på klipporne, liksom trappwis, huru hafvet fordom warit högt och sen alt mer och mer fallit. På Sandhamns öö i Stockholms-skiären ligger et bärg med et stort rundt hål uti, Frustugan kalladt, der 6 eller 8 personer kunna stå rake: samma hål, som är högt öfver watnhorizonten, har blifvit giordt af någon lös sten, som derinne blifvit omkastad af wågorne och med tiden förtärd: på klippan synes ock små utgropade linier efter watnbrynen, alt efter som hon mer och mer affallit. v. Salv. Beskr. öfver Upland. På samma sätt hafva de mångfaldige så kallade Iättegrytor i Bohuslän tilkommit: Det är små hål up i sidorna af bärgen, vid pass 5. quart. i diameter, hel runda och liksom svarfvade (v. P. Kalm i Sv. Wettensk. Acad. Handl. 1742. 2. qu.) af lösa stenar, som böljorne derinne omwräkt. Sådant ser man ej allenast i Öster- och Wästersiön, utan ock i Mälaren: wid Engsö i Granfiärden är en dylik af 7 quart. diup, kallad Ryssbo-gryta, öfverst på en klippa, der stenen, som inuti giordt hålet, hel run och liksom svarfvad, stor som ett stort kägle-klot, ännu ligger qvar, hvilket är så mycket märkwärdigare.

[2] A. 1731. wid Mid-sommartiden lät Prof. A. Celsius på Svarthällan i wiken (en sten i hafvet 2. mil Nordost om Gefle på norra sidan af Löfgrundet) uthugga en linea i watnbrynen med åhrtalet, at framtiden måtte des bättre få utröna denna sak. A. 1745 och 1746 wid samma årstid (då watnet tyks wara i sin ordenteliga högd) lät jag igenom tilförliteligt folk efterse, huru mycket watnet fallit på de fiorton och femton åhren, och fann, at ofvannämnde uträkning höll prof. Jag har ock trovärdig underrättelse, at man i 24 åhr med säkra prof utrönt detta wattnets aftagande i Finske wiken på Ryske och Lifländske stranderne.

[1]

[2]