utrikes, omgängen med alla folkeslag och månge Christne Slafvar[1] hade begynt öpna folket ögonen[2], så at i hela Scandien hade nu redan länge warit en blandning af Hedendom och Christendom[3]: Man bekände sig stundom til begge delarne och hvar och en trodde efter sin smak: Men så ansågs dock Afguda-läran af största hopen och den til Tings församlade Almogen för en Landsens Lag, hvilken ej borde rubbas. Anscharius och hans Följeslagare[4] utstodo mycket ondt på wägen til Sverige: Siöröfvare togo bort ej allena alt hvad de hade med sig som Kejsarens skänker til Konungen, några kyrkiokäril och fyratio Gudeliga Böcker, utan ock deras skiepp, så at de måste gå til fots och hiälpa sig huru de kunde, til dess de kommo til Konung Biörn i Birka eller Forn-Sigtuna[5]: Denne tog wäl emot Anscharius: Han samlade sit Råd och efter hållen öfverläggning gaf honom lof til at predika Evangelium[6]. Detta kom folket mycket nytt före; men fägnade i synnerhet de Christne Slafvar, som på lång tid ej fådt höra Guds ord: Bland de förste, som omwändes, war en Svensk Adelsman Hergeir, Konungens Råd och Ståthållare öfver Sigtuna, som strax derpå ej långt från denna stad lät på sin Fädernegrund i Upland med egen kostnad upbygga en kyrka[7]. Anscarius wann på den korta tiden många Siälar och blef efter wäl förrättade ärender af
- ↑ Rimbert c. 10. n. 5.
- ↑ v. supr. c. 15. §. 13.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 27.
- ↑ Anscharius hade med sig ej allena Wiethmar, en from och beskedelig Munk från Corbey, utan ock de Svenska Sändebuden. v. Rimbert. c. 9. p. 9. 11. &c.
- ↑ Rimbert c. 9. n. 11. & Örnhielm. Hist. Eccl. c. 7.
- ↑ Rimbert. Vit. S. Ansch. c. 10. n. 44. &c.
- ↑ Rimb. c. 10 n. 8. & Örnh. L. c.
