3. Första anfallet war ifrigt: Nordmännerne gingo så högt up i landet, at de brände Winchester, hufvudstaden i Wessex; men som alt oordenteligen tilgick, så woro de snart öfverwundne: Grefvarne Osrik och Ethelwolff, förmodeligen med Ellas tilhiälp, samlade Landshären och drefvo dem hals öfver hufvud til sina skiepp igen[1]: Konung Ethelbert regerade då i Engeland: Han skickade til dem, der de öfver wintren lågo qvare på Öen Thanet, en ansenlig hop penningar i förlikning, med wilkor, at de skulle fara hem igen; men de woro förbittrade af sit nederlag: De emottogo penningarne och sköflade likwäl hela Kent: Dock, när Ethelbert för alwar sammandrog en krigshär, måste de den gången öfvergifva Engelska kusterne. Ifwar, som ej dragit wärjan sedan han landstigit, war qvar efter sine Bröder och gaf dermed Ella hopp, at kunna bilägga Saken med godo: Han skall då hafva förbehållit sig, til böter för sin Faders dråp så stort landstycke, som han kunde öfvertäcka med en Oxehud, hvilken i smala och hopfästa remsor skuren intagit en plats til en fästnings eller hufvudlägers anläggning: Deraf skall hafva blifvit Doncaster eller Dorchester i Grefskapet York[2] eller ock Lindumborg, som nu är Lincoln i Mercien[3]; men detta må wara tagit af gamla dikter[4] eller ej, så sökte dock Ifvar med lämpa efter tilfälle, at hämnas öfver Ella så mycket hårdare: Hans Bröder sväfvade imedlertid kring
- ↑ Ragn. Lodbr. S. L. c. & Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 294.
- ↑ Ragn. Lodbr. S. c. 19. cfr. Polidor. Verg. Hist. Angl. L. 5. p. 130.
- ↑ Camden. p. 428. cfr. Lit. Fontainiad N. Keder de Num. Hibern. p. 13.
- ↑ Sagan om Dido i Africa, huru hon på detta sätt fått anlagt Carthago, har af sig födt åtskilliga flera: Om Saxarne i Thuringen och Portugiserne i Indien har man samma berättelser.
