Franska, Spanska och Italienska stranderne, der de giorde landstigningar och förskräckelser; men de woro nu ej enda plågan för dessa olyckeliga länder: man bör märka, at all Norden nu lärt deras wägar, at härja och giöra byte kring hela Europa: Svenske, Danske och Norske Under-Konungar, Jarlar, Hersar och Odalsmän lupo som Wikingar på alla haf: Sådant böd aldrig någon Öfver-Konung til at neka: knapt hade man sluppit en förän en annan kom efter, som ej brydde sig om hvad fred eller aftal man giordt med den förre; men denna myckenhet begynte på slutet hafva sin nytta; ty man kunde stundom betiena sig af den ene mot den andre.
4. Carl den Skallige, Konung i Frankrike, fick tilbud af en Nordisk Höfding Welindt, som fäst sig wid Somme-strömmen, at om Konungen wille gifva honom 5000. marker lödigt Silfver och underhåll för hans folk, wille han för honom intaga öen Oissel i Seine-strömmen, den Biörn Järnsidas folk innehade[1]; Ehuru svårt det war för denne utmattade Konung, at hopbringa desse penningar, så såg han sig dock intet bättre råd, och Welindt förstärkt af flere Nordmän från andra orter gick in i Seinen med tvåhundrade Segel: Oissel utstod då en hård belägring och de Svenske försvarade sig tappert; men födan slog felt och de nödgades dagtinga: De måste betala 6000 marker guld och silfver; men fingo deremot frihet, at taga tienst bland dem, som wunnit, eller ock fara hem och hvart de wille. Således kom wäl Oissel til sin rätte ägare igen A. 861[2]; men hvad wille det förslå i et land, som war öfversvämmadt af nya Inkräktare? Jag will med dem
