Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs

siöar genom strandernes fetma och fuktigheter öfverskylte med skog och gräs^[1]: de äro nu wackre och nyttige: Men om Skaparen låter Naturen i detta mål hålla samma ordning hädan efter som hittils i så många hundrade åhr, så lära de förvandlas til äfven så skalliga och ohyggeliga bärgsklinter: ju mer watnet afaller, ju mer lär wäder, storm, torka och rägn få makt at afkläda dem deras prydnader. Så tyks det ock hafva gådt med större delen af wåra bärg, som äro så mycket högre belägne. Nordens äldste Invånare hafva således ej just funnit för sig bara hällebärgen, fastän de stadnat på wåra bärgstoppar och högder, utan nästan så god och wäxlig jordmån som nu, ehuru liten dess widd warit.

10. Hvad som mäst hållit ihop wårt land och motstådt hafvens wälde, har varit det stora och hos gamle utländske Auctorer^[2] bekante Sevebärget^[3], hvilket liksom sticker sig up ur Wästerhafvet i mynningen af

↑ Man nekar icke, at ju många skalliga klippor sticka sig up ur watnet, som hwarken nu eller framdeles kunna beklädas med träd eller gräs: men de äro ej annat, än sten, och så otacksamme, at watnet ingen ting kan uträtta til deras klädnad och prydnad: man bör dock märka, at sådana mäst finnas der stor och häftig siö går, som afsköljer dem jorden och alt hvad som kan befrämja wäxter.
↑ v. Plin. Hist. nat. L. 4. C. 12. Solin. c. 32, &c.
↑ Plinius (L. 4. c. 13.) och Solinus tala om Sevebärget ej långt från Riphæiske fiällerne och säja, at Ingevones (Ingermän, Angermän) der bo. Dess ena ända begyns wid Wästerhafwet och har namngifwit Seve-härad, Seve-Dalen, Seve-Sokn, Seve-Åå, Seve-näs, Seve-Hult, Seve-Lången (en siö) &c. Carol. Stephan. in Diction. Hist. Geogr. voce Svevi, säger, at de gamle Svever fådt sit namn av Seve-bärget: äfvenså Chron: Engelhusii ap. Leibnitium p. 1005. och Melanchton. Chron. Carion. men B. G. Struvius Not. Svev. Ant. wil ej weta deraf, kanskie för det at Cellar: L. 2. c. 5. Not. ad Orb. Ant. Grot. in proleg. Cluver: Germ: Ant. LIII. c. 24,34, p, 650. och Le Pere Hardouin ad Plin: intyga, at Seve-bärget är den långa bärgraden mellan Sverje och Norje: At slippa den uprinnelsen för Sveverne, drar Struvius deras namn af Schveben, Sväfva, fara omkring fast det ej tyks hafva hetat så den tid, då mäst alla folkeslag kringsväfvade och flytte bo.

[1] Man nekar icke, at ju många skalliga klippor sticka sig up ur watnet, som hwarken nu eller framdeles kunna beklädas med träd eller gräs: men de äro ej annat, än sten, och så otacksamme, at watnet ingen ting kan uträtta til deras klädnad och prydnad: man bör dock märka, at sådana mäst finnas der stor och häftig siö går, som afsköljer dem jorden och alt hvad som kan befrämja wäxter.

[2] v. Plin. Hist. nat. L. 4. C. 12. Solin. c. 32, &c.

[3] Plinius (L. 4. c. 13.) och Solinus tala om Sevebärget ej långt från Riphæiske fiällerne och säja, at Ingevones (Ingermän, Angermän) der bo. Dess ena ända begyns wid Wästerhafwet och har namngifwit Seve-härad, Seve-Dalen, Seve-Sokn, Seve-Åå, Seve-näs, Seve-Hult, Seve-Lången (en siö) &c. Carol. Stephan. in Diction. Hist. Geogr. voce Svevi, säger, at de gamle Svever fådt sit namn av Seve-bärget: äfvenså Chron: Engelhusii ap. Leibnitium p. 1005. och Melanchton. Chron. Carion. men B. G. Struvius Not. Svev. Ant. wil ej weta deraf, kanskie för det at Cellar: L. 2. c. 5. Not. ad Orb. Ant. Grot. in proleg. Cluver: Germ: Ant. LIII. c. 24,34, p, 650. och Le Pere Hardouin ad Plin: intyga, at Seve-bärget är den långa bärgraden mellan Sverje och Norje: At slippa den uprinnelsen för Sveverne, drar Struvius deras namn af Schveben, Sväfva, fara omkring fast det ej tyks hafva hetat så den tid, då mäst alla folkeslag kringsväfvade och flytte bo.

[1]

[2]

[3]