hvarken sielf wisst svar, ej heller wårdade Olof at tala med Anscharius et ord: Det högdragna Hoffolket rådde honom, at wakta sig i sådana omständigheter och gifva så mycket redbart han ägde, til at få slippa hem igen med lifvet: Jag betalar ingenting, svarade han, för mitt lif: Det hörer til den Alsmäktige Gud, hvars wärf jag förer, som kan det återtaga, när han behagar[1].
7. Efter mycken omsorg lagade han, at Konungen kom til honom en gång til måltids: Han emottog honom då med all uptänkelig wördnad och wälfägnad: När han fann honom wid gladt lynne, tog han tiden i akt, at föreställa honom med mer liflighet de heliga Grundsanningar, hvarom Hofvet den tiden blott hade en oredig kunskap: At en odödelig Siäl fordrar ädlare föda, än en förgängelig kropp: at hennes största fägnad kommer af all werldenes Skapare, från hvilken hon har sit uphof: at Svearike war högeligen at beklaga, som af en hop bedragare slängdes från den himmelska Sanningen och närdes af fördömliga dikter: Åt ODEN, THOR och FRIGGA (hvilkas Lefvernes Beskrifning han giorde), ej woro annat än galenskaper: at de och Sveriges månge Gudar, som åhrligen föröktes, ej annat warit, än wanmäktige Menniskior, uphäfne i en falsk Gudomlighet, som hvarken förmådt eller nu förmådde det ringaste af den Aldrahögstes wärk: At Afguda-Prästerne bibehöllo osanningen för sin egen myndighet skull, insöfvande och skrämande Menigheten med löjliga Sagor om wålnader wid grafvar, Tomtnissar i hus, Näckar i watn, Rån, Drakar, Lyktgubbar, Älfvar och
- ↑ Örnh. L. c. p. 49.
