åhret förut blifvit hållit[1], och en bullersam oenighet tiltog, när en Myndig Man upsteg och sade sig ingen giltig orsak se, hvarföre man borde afslå Christendomen: at han och flere, som på dess grundsatser litit, hade deruti funnit mycken kraft, tröst och hiälp i all påkommande nöd: At ganska månge i lång tid med mycken farlighet til siös och lands rest från Sverige til Dorstrat i Frisland[2], at låta sig underwisa i denna hälsosamma Lära: hvarföre skulle man nu, sade han, hemma i sina hus förkasta en förmån, efter hvilken man giordt så långwäga och kostsamma resor? Sluteligen förmante han sine Landsmän, at tåla de Christne Lärare och betänka sig innan de emotstodo en Gud, som med sin makt och godhet öfvergick alle dem de tilförne tilbedit.
9. Detta tal wann enhälligt bifall i Sigtuna, så at fastän Christendomen icke almänt wedertogs, tillät man dock hvar och en sin Samvets-frihet: Kyrkor skulle få upbyggas och Christne Präster lidas; men Saken war ännu ej afgiord: Konungen hade påbudit almänna Möten i Göta-riken, utom hvilkas ja-qväden ingenting kunde wärkställas: Dock, Gud hade beslutit, at en begynnelse nu skulle giöras til Evangelii predikan i Sverige, som åtminstone lade en grundwal til Christendomens ändteliga uprätelse innom två hundrade åhr derefter: Göta-Riken samtyckte i alla delar hvad de Svenske giordt[3], så at Anscharii beskickning nu wunnit sit ändamål: Han antvardade sin medarbetare Erimbert i Konungens händer, som tog honom i sit beskydd och gaf honom en gård i Forn-Sigtuna, der denne Lärare strax lät
- ↑ v. supr. §. 6.
- ↑ v. supr. c. 8. § 13. c. 15. §. 12.
- ↑ Rimbert. c. 25. Ad. Brem. L. c. c. 26. ap. Örnh. L. c.
