at han skulle blifva Christen. I det sidsta målet woro aldrig Normännerne nogräknade. De tvingade aldrig sine Christne Slafvar från deras lära: allenast de hulpo dem, at bränna kyrkor och kloster, så fingo de tro hvad de wille. På dessa freds-beredelser kommo Carls och Rolfs härar i hvars annars ögonsikte wid S. Clair: Der begärte Rolf ännu et landstycke för sit folks underhåll i några åhr, til dess det ödelagde Neustrien kunde komma sig före igen: Man war ej i stånd, at neka: Man inrymde honom Bretagnen med bemälte wilkor; men Rolf tilwällade sig deröfver Skydsrätten, af dess Hertigar sedan måste taga det af honom i förläning: Derpå gufvos gisslare och försäkringar på båda sidor: Rolf kom då för Konungens ögon: Alle woro nyfikne, at se en menniskia, som en tid warit Frankrikes skräck: Han hälsade höfligt; men stormodigt: Han lade wäl sina händer i Konungens händer, då han giorde Eden; men at falla på knä och kyssa foten, ansåg han som en nedrighet: Han lät dock en af sit folk giöra det i sit ställe: denne tog så plumpt i foten och lyfte den så högt, at Konungen så när fallit tilbaka, hvaröfver blef et almänt löje; men Hofvet teg och lät sig med alting nöja[1]. Rolf lät döpa sig A. 912: Gref Robert, som då war den myndigaste hos Konungen i Frankrike och Rolfs hemlige wän wid detta Fredsslut, stod Fadder til honom och gaf honom sit namn. Derpå höll Rolf sit bröllop med Gisela, som ej hade mer än femton åhr, hvaremot han sielf hade öfver femtio, och tog sit nya land i besittning, som
- ↑ Le P. Dan. L. c. p. 220.
