smugo sig om natten igenom Franska lägret och delte sig på åtskilliga ställen, der de blåste i ludrar, liksom Rolf skulle kommit oförwarandes tilbaka: De Franske råkade deraf i förwirring och Normännerne, som i det samma tågade ned af sin högd, höggo sig tvert igenom deras läger med stor förlust på Franska sidan: Grefven af Poitiers hade wid det tilfället giömt sig i et litet hus; men Hertigen af Bourgogne förfölgde fienden och hinde honom wärkeligen, dock i sådan ställning, at der ingenting war at uträtta. Desse käcke Stridsmän kommo til sin Anförare, som til belöning gaf dem lof, at plundra öfver hela neigden, der då blef en allmän klagan: Landsens Inwånare bönföllo hos sin Konung, at han wille köpa dem fred, ehvad det ock kosta wille; ty de woro nu af så många åhrs plundringar i största betryck. Carl den Enfaldige, som då regerade i Frankrike, skickade Francon, Ärke-Biskop i Roüen, at handla med Rolf om förlikning, hvilken änteligen efter många svårigheter och sedan hon någre gånger warit på wägen at uprifvas, kom til stånd A. 911.[1] på följande sätt.
10. Fredsförslagen hade förnämligast warit trenne: 1. at Rolf skulle få behålla Neustrien eller hela Nord-Wästra delen af Frankrike wid Seinen emellan Le Maine, Bretagne och stora hafvet, dock med Lähns-rätt under Franska Kronan: 2. at han skulle få Gisela, Konungens Doter, til äkta[2], och 3.
- ↑ Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 216. 218.
- ↑ Förut hade han ägt Popa, Gref Beringers Doter af Bayeux och Senlis i Frankrike (cfr. Le P. Dan. L. c. p. 227. & Peringsch. Ättart. p. 120.), den han skall hafva förskutit; men med henne aflade han dock sin Son Wilhelm, som efter honom blef Hertig i Normandie.
