woro ense och af hvilka et eller annat stundom kunde utgiöra högst några Siöröfvare-Skiepp; men sedan Harald Hårfager hint uphäfva sig öfver dem alla til Enewålds-Herre och förena dem under et Hufvud; så nödgades Upsala-Konungar äfven wända ögonen åt Wästra sidan. Haralds egen ähregirighet hade wäl mäst drifvit honom til detta wärk; men en annan orsak hade mycket dertil bidragit: Eric, en Fylkis-Konung öfver Hördaland, hade en ganska wacker Doter Gyda, som upfostrades hos en rik Odalsman: Til henne skickade Harald sina bud, at öfvertala henne til at blifva en af hans Bi-Hustrur; men Gyda war så storsint som dejelig: Hon påstod ej allenast, at blifva rätt Drotning, utan ock at Harald borde wara en mäktigare Konung: Den wille hon ej äga, sade hon, som blott hade några Små Landskaper at styra: Hon undrade, at ingen Konung nu åstundade wara Enewålds-Herre öfver Norige, som Konung Eric i Upsala öfver Sverige[1] och Konung Gorm öfver Dannemark: Hon jakade endast til at blifva Haralds Drotning med det wilkor, at han skulle giöra sig til hela Noriges öfver Konung[2]: Detta skiedde wid pass A. 883.
14. Harald sade sig wara Jungfrun mycket förbunden för en så nyttig tanka, den han undrade,
- ↑ Det war förmodeligen Erik Refilson eller Ahrsäll, som då redan på sit femtonde åhr war Öfver-Konung i Upsala och kanskie Ensam (v. supr. c. 17. §. 23.); men fastän hans frände Biörn tillika regerade; så ansågs han dock af Gyda för den förnämste. Han kallas af Peringschöld (Ättart. p. 34.) Erik af Sala och är kanskie den man kallat Upsala-Erik.
- ↑ Sturl. in Har. Harf. c. 3. 4.
