Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 17

←  Kapitel 16

Svea Rikes historia/Första delen av Olof von Dalin Kapitel 17

Kapitel 18  →

17. Cap.

1.

Ragnars Söner delte nu sins emellan deras Faders riken: Ifvar Benlös afsade sig alla Nordiska Arfländerne, wiljandes annorstädes upresa sit wälde: Hvitserk fick Österländerne eller Rid-Götaland, hvarunder begreps Holmgårdska Riket, Wendiska och Tyska orterne, som gräntsade intil Östersiön, Sigurd Ormöga fick Dannemark, Skåne och Halland; men Biörn Järnsida, den äldste näst Ifvar, fick Svea-Rike med Öster- och Wäster-Götland samt de derunder lydande Landskaper^[1]: Sålunda styckades nu den Nordiska Monarchien, som under Sigurd Ring och hans Son Ragnar warit en så mäktig kropp: Imedlertid delte icke desse Bröder sina krafter, utan höllo dem i hela sin tid tilsamman: Biörn lät erkänna och hylla sig i Upsala, hvilket dock ej tycks hafva skiedt utan svårighet, til äfventyrs för den makt skull, som Alsnö-Konungarne Inge Ring eller rättare Eric^[2] och hans Söner^[3] sig tilwällat under de widlyftiga Lodbrokiska krigståg; ty det berättas, at han i början af sin regering öfwerwunnit wid Ulleråker en Karl^[4], hvarmed fordom ej annat är förstådt, än hela Menigheten^[5]: dock denne Konung ej war så svår at förnöja i det målet: Han tog gerna sine Under-Konungar til med-Regenter hemma i Sverige, medan han medlertid liksom Fader och Farfader fick följa sin lust, at fara omkring på alla Haf och tillika med sine Bröder upfylla Europa med krig och buller. Han hade dessutan nu redan trenne söner Aslak, Eric, och Refil^[6], som snart efter honom kunde bestiga Upsala-Thron.

2. Innan han sidst kommit hem ifrån Franska tåget, hade han befäst sig på Öen Oissel i Seine-strömmen några mil ofvanför Roüen och lämnat der en stark besättning: Han hade sielf rest til Konungen i Frankrike, Carl den Skallige, då han war i Verberies, och tilbudit honom sin Trohets-Ed för detta lilla landstycke, hvilken Carl ej afslagit; men af fruktan för denne krigares tiltagande wälde hade han försökt öfverrumpla honom i Oissel A. 858. Franska Hären war då förökt af Konungarnes i Lothringen och Aquitanien: men kunde ingenting uträtta, utan måste gå derifrån efter en två månaders fåfäng belägring: I det stället hade Biörn angripit Franska Riket A. 859: Han hade fallit in emellan Seinen och Loiren, der han fådt käckt motstånd; men åter förstärkt sig, plundrat S. Valens, Amiens och hela den trakten, öfverrumplat staden Noyon om natten, bortfört Biskop Immon med månge Förnäme^[7] och giordt på den sidan en almän förskräckelse, medan hans Bröder på andra sidan, i Medelhafvet, up i Rhone-strömmen och kring alla Frankrikes kuster warit förfärlige^[8]. Nu sedan Lodbroks Söner tagit sina Nordiska Arfländer i besittning, tänkte de mindre på, at regera som fredlige och försiktige Konungar, än at widare underkufva werlden och framför alt, at hämna sin Faders död. Alt hvad, som kunde röra sig, skulle nu til Engeland med mord och brand: Ifvar afstyrkte denna resa: Han bad sine Bröder besinna, at de ännu ej hade nog makt, at Engländarne i godt stånd wäntade dem, at deras Fader til en del sielf ådragit sig sin olycka genom sin oförsiktighet och mer sådant, hvarwid han förklarade, at han aldeles ingen del tog i deras utrustning; men hans förestälningar woro förgäfves: Nordiske Konungarne seglade til Engeland och Ifvar fölgde wäl med; men blott som en åskådare^[9].

3. Första anfallet war ifrigt: Nordmännerne gingo så högt up i landet, at de brände Winchester, hufvudstaden i Wessex; men som alt oordenteligen tilgick, så woro de snart öfverwundne: Grefvarne Osrik och Ethelwolff, förmodeligen med Ellas tilhiälp, samlade Landshären och drefvo dem hals öfver hufvud til sina skiepp igen^[10]: Konung Ethelbert regerade då i Engeland: Han skickade til dem, der de öfver wintren lågo qvare på Öen Thanet, en ansenlig hop penningar i förlikning, med wilkor, at de skulle fara hem igen; men de woro förbittrade af sit nederlag: De emottogo penningarne och sköflade likwäl hela Kent: Dock, när Ethelbert för alwar sammandrog en krigshär, måste de den gången öfvergifva Engelska kusterne. Ifwar, som ej dragit wärjan sedan han landstigit, war qvar efter sine Bröder och gaf dermed Ella hopp, at kunna bilägga Saken med godo: Han skall då hafva förbehållit sig, til böter för sin Faders dråp så stort landstycke, som han kunde öfvertäcka med en Oxehud, hvilken i smala och hopfästa remsor skuren intagit en plats til en fästnings eller hufvudlägers anläggning: Deraf skall hafva blifvit Doncaster eller Dorchester i Grefskapet York^[11] eller ock Lindumborg, som nu är Lincoln i Mercien^[12]; men detta må wara tagit af gamla dikter^[13] eller ej, så sökte dock Ifvar med lämpa efter tilfälle, at hämnas öfver Ella så mycket hårdare: Hans Bröder sväfvade imedlertid kring Franska, Spanska och Italienska stranderne, der de giorde landstigningar och förskräckelser; men de woro nu ej enda plågan för dessa olyckeliga länder: man bör märka, at all Norden nu lärt deras wägar, at härja och giöra byte kring hela Europa: Svenske, Danske och Norske Under-Konungar, Jarlar, Hersar och Odalsmän lupo som Wikingar på alla haf: Sådant böd aldrig någon Öfver-Konung til at neka: knapt hade man sluppit en förän en annan kom efter, som ej brydde sig om hvad fred eller aftal man giordt med den förre; men denna myckenhet begynte på slutet hafva sin nytta; ty man kunde stundom betiena sig af den ene mot den andre.

4. Carl den Skallige, Konung i Frankrike, fick tilbud af en Nordisk Höfding Welindt, som fäst sig wid Somme-strömmen, at om Konungen wille gifva honom 5000. marker lödigt Silfver och underhåll för hans folk, wille han för honom intaga öen Oissel i Seine-strömmen, den Biörn Järnsidas folk innehade^[14]; Ehuru svårt det war för denne utmattade Konung, at hopbringa desse penningar, så såg han sig dock intet bättre råd, och Welindt förstärkt af flere Nordmän från andra orter gick in i Seinen med tvåhundrade Segel: Oissel utstod då en hård belägring och de Svenske försvarade sig tappert; men födan slog felt och de nödgades dagtinga: De måste betala 6000 marker guld och silfver; men fingo deremot frihet, at taga tienst bland dem, som wunnit, eller ock fara hem och hvart de wille. Således kom wäl Oissel til sin rätte ägare igen A. 861^[15]; men hvad wille det förslå i et land, som war öfversvämmadt af nya Inkräktare? Jag will med dem hädanefter ej mer hafva at giöra, än så wida de nära angå Sverige eller dess Konungar. Biörn Järnsidas Fosterfader och Fält-Herre Halfdan eller Hasting^[16] förfäktade så hans sak i Frankrike, at han wäl kunde mista Oissel utan sin undergång: I början skall denne Höfding haft så stora utsikter, at han ment sättia Kejsare-kronan på Biörns hufvud^[17]; men Biörn kunde af kärlek til härnad och Siökrig icke en gång sättia sig i stillhet, at styra sit eget Rike: Han lär säkert ej brydt sig om, at fästa sig på Kejserlige Thronen.

5. Under hans widlyftiga härfärder kom Munken Anscharius andre gången til Sverige antingen A. 858^[18] eller A. 861, at omwända Hedningarne^[19]: Denne war en mycket nitälskande och modig Man, som ej lät afskräcka sig, at fara med slikt ärende til et Rike, hvars Öfver-Konung just den tiden war en Bäfvan för Christna werlden och då Nordmännernes grymheter som mäst fruktades öfver hela Europa^[20]. Han anmodade först Biskop Gauthbert, som för detta warit på denna färd^[21], at nu företaga henne å nyo; men han ursäktade sig som en i Sverige hatad person, wiljandes hellre sittia qvar på sit goda Säte Welanow wid Elben, det Ärke-Biskop Ebbo honom afstådt, än åter kasta sig i farlighet: I det stället skulle hans andre Nepot Erimbertas få följa med Anscharius och ständigt blifva Sveriges Lärare: Redan den tiden fann man således Prælater och Kyrkofäder, som högre skattade sine werldslige förmåner, än Guds församlings upbyggelse^[22], så at omwändelsen i Sverige war, som sagt är^[23], mycket olik den gamla Apostoliska. Anscharius förtienar dock et evärdeligt beröm: Han och Erimbert hade bref med sig til Svenske Konungen från Ludvig, Konung i Germanien^[24]; men i förbiresan besökte de först Jutländske Konungen Eric, som tog wäl emot dem och skickade med dem sit eget Sändebud til Konung Olof i Sverige: Denne Olof war antingen den då unge Aslak eller Alaf^[25], Biörn Järnsidas äldste Son, som mycket kort regerade^[26], eller som likare är, Svenske Med-Regenten Olof Ringson^[27] på Alsnö, Sigtuna eller Birka, dit Anscharius reste; ty til desse Konungar, som under de Lodbrokiske Enewålds Herrars frånwaro efter all liknelse woro Riks-Föreståndare, tyckas de förste Lärare mäst hafva hållit sig, hvarigenom Christendomen wäl småningom kunde befordras och fatta goda rötter; men icke med tilräckelig myndighet wedertagas förän af en Öfver-Konung, som framdeles skall berättas^[28].

6. Anscharius fann för sig i Sigtuna et almänt Möte af Riksens Inwånare, der ock nyligen frågan om Christna Läran warit på banen: En nitisk Afgudadyrkare hade då upstigit och talat hårdeligen emot en ny Tros antagande^[29]: Han hade påmint de Svenske, huru länge de under sine Gudars beskydd hade warit et lyckeligt och wördadt folk, huru tröge de nu woro i sin gamla Scythiska Gudstienst, huru de nu sällan giorde blodoffer och sällan löften, dem de ock lamt upfylte, huru de otacksamme emot sine forne Asar lystrade til en Gudomlighet, som än intet godt giordt dem, och huru de säkert rusade til sit fördärf, om de ej ångrade sig och förnyade sin gamle Lag: Han hade ock tillagt, at om de ändteligen wille försöka sin dyrkan med en ny Gud, borde den tagas bland dem sielfwe och wara en af deras berömlige och segersame Konungar, åt hvilken de strax borde uprätta Tempel och offerställe^[30]: Denne Konung hafva Munkarne kallat Eric och man har äfven hållit honom för Eric Årsäll^[31]; men som detta ej kommer med tideräkningen öfverens, så lär det förmodeligen hafva warit en Ring, Sigurd eller Håkan, eller någon annan af Sigtuna Konungar^[32]: så framt ej denne Taleman smickrat och dermed ment den förmodeligen då på Mötet til Sam-Konung antagne unge Prints Eric, Biörn Järnsidas Son, hvilken han således redan i lifstiden welat tillägga Gudomlig heder^[33]: Den uprörda Menigheten biföll strax detta Tal; men Anscharius lät ej modet falla: Danske utskickaden förde honom hos Konungen an och anmälte hans ärende på bästa sätt^[34]; men fick hvarken sielf wisst svar, ej heller wårdade Olof at tala med Anscharius et ord: Det högdragna Hoffolket rådde honom, at wakta sig i sådana omständigheter och gifva så mycket redbart han ägde, til at få slippa hem igen med lifvet: Jag betalar ingenting, svarade han, för mitt lif: Det hörer til den Alsmäktige Gud, hvars wärf jag förer, som kan det återtaga, när han behagar^[35].

7. Efter mycken omsorg lagade han, at Konungen kom til honom en gång til måltids: Han emottog honom då med all uptänkelig wördnad och wälfägnad: När han fann honom wid gladt lynne, tog han tiden i akt, at föreställa honom med mer liflighet de heliga Grundsanningar, hvarom Hofvet den tiden blott hade en oredig kunskap: At en odödelig Siäl fordrar ädlare föda, än en förgängelig kropp: at hennes största fägnad kommer af all werldenes Skapare, från hvilken hon har sit uphof: at Svearike war högeligen at beklaga, som af en hop bedragare slängdes från den himmelska Sanningen och närdes af fördömliga dikter: Åt ODEN, THOR och FRIGGA (hvilkas Lefvernes Beskrifning han giorde), ej woro annat än galenskaper: at de och Sveriges månge Gudar, som åhrligen föröktes, ej annat warit, än wanmäktige Menniskior, uphäfne i en falsk Gudomlighet, som hvarken förmådt eller nu förmådde det ringaste af den Aldrahögstes wärk: At Afguda-Prästerne bibehöllo osanningen för sin egen myndighet skull, insöfvande och skrämande Menigheten med löjliga Sagor om wålnader wid grafvar, Tomtnissar i hus, Näckar i watn, Rån, Drakar, Lyktgubbar, Älfvar och Wettor i skogar, bärg och marker, med oändeliga dylika dårskaper: at Konungen nu kunde genom Sanningens strålar bortjaga dessa mörker och genom den kärlek, hvarmed han intagit de Svenskes hiertan, frälsa jemte sig et helt Folk utur afgrundens faggor til en ewig och beskrifelig Sällhet: Jag är icke hitkommen, sade han widare, at söka jordisk lycka: Jag åstundar ej annat, än alles Eder wälfärd^[36].

8. Olof blef rörd af dessa ord: Sanningen i följe med ödmiukhet, föräringar och wälwilja kunde ej annat, än giöra god wärkan: Han svarade, at han gillade Anschari föreställningar och wille gerna befrämja Kejsarens och Danske Konungens åstundan; men at Svenska Folket från urqvädens tider hade så bibehållit sin Frihet och sine Rätter, at ingenting kunde det samma med myndighet påtvingas: Om derföre en Konungs samtycke skulle winna kraft af Lag, borde saken hemskiutas til Gudarne och almänt Ting, hvarvid han wille giöra sit bästa: Brukade man ej den försiktigheten, så kunde nu lätteligen hända som en tid tilförne i Gautbertska uproret^[37]: Anscharius skulle nu snart få weta Gudarnes och Folkets utslag^[38]. Konungen sammankallade derpå Rådet och landsens Äldste, som enhälligt beslöto, at man borde fråga Gudarne genom Lottkastning: Detta wärkstältes under bar Himmel och lotten utföll för Christna Läran til Anscharii innerliga glädie A. 862. Derpå samlades hela Menigheten til Tinget och Konungen gaf detta ärende tilkänna: Meningarne woro skilgaktiga, förmodeligen i anledning af dylikt tal, som åhret förut blifvit hållit^[39], och en bullersam oenighet tiltog, när en Myndig Man upsteg och sade sig ingen giltig orsak se, hvarföre man borde afslå Christendomen: at han och flere, som på dess grundsatser litit, hade deruti funnit mycken kraft, tröst och hiälp i all påkommande nöd: At ganska månge i lång tid med mycken farlighet til siös och lands rest från Sverige til Dorstrat i Frisland^[40], at låta sig underwisa i denna hälsosamma Lära: hvarföre skulle man nu, sade han, hemma i sina hus förkasta en förmån, efter hvilken man giordt så långwäga och kostsamma resor? Sluteligen förmante han sine Landsmän, at tåla de Christne Lärare och betänka sig innan de emotstodo en Gud, som med sin makt och godhet öfvergick alle dem de tilförne tilbedit.

9. Detta tal wann enhälligt bifall i Sigtuna, så at fastän Christendomen icke almänt wedertogs, tillät man dock hvar och en sin Samvets-frihet: Kyrkor skulle få upbyggas och Christne Präster lidas; men Saken war ännu ej afgiord: Konungen hade påbudit almänna Möten i Göta-riken, utom hvilkas ja-qväden ingenting kunde wärkställas: Dock, Gud hade beslutit, at en begynnelse nu skulle giöras til Evangelii predikan i Sverige, som åtminstone lade en grundwal til Christendomens ändteliga uprätelse innom två hundrade åhr derefter: Göta-Riken samtyckte i alla delar hvad de Svenske giordt^[41], så at Anscharii beskickning nu wunnit sit ändamål: Han antvardade sin medarbetare Erimbert i Konungens händer, som tog honom i sit beskydd och gaf honom en gård i Forn-Sigtuna, der denne Lärare strax lät upbygga et Capell, hvartil Anscharius köpte en tomt til Prästegård: Med så wäl förrättade ärender^[42] reste Anscharius bort och dog sedan i Bremen A. 869^[43]. Erimbert reste tre åhr efter Anscharii bortfärd til Frankrike, då Ansfrid, en Dansk Lärare, blef af Biskop Gautbert skickad til Sverige: Denne for strax tilbaka, då han fick höra Gautberts död; ty skickade Anscharius i hans ställe en Raginbert, som blef dräpen af Röfvare i Sleswik; men strax derpå Rimbert, en Dansk, som intil A. 870. giorde stor upbyggelse i den lilla Svenska kyrkan^[44]. Men lämnom nu på en tid dessa tysta och spakfärdiga saker, hvilka liksom en stilla bäck arbetade sig fram genom många motstånd til dess de blefvo en stor Sjö: Talom i det stället åter om blodsutgiutelser och wapnebrak.

10. Sveriges Öfver-Konung Biörn Järnsida war wid denna tid snart i Engeland och snart i Frankrike, der hans Fält-Herre Hasting sköflade och brände Mans, då ock Gref Robert, en stamfader för Captingiska huset, måste tilsättia lifvet^[45]: men i Engeland begynte nu Lodbroks Söner för alvar det i några åhr beslutade kriget, at hämna deras Faders död: Ifvar Benlös^[46], äldste Brodren och Anföraren i detta hämde-krig, hade länge brukat kallsinnighet; men nu hade et tilfälle yppat sig för hans upsåts wärkställighet: Osbert, en Konung i Northumberland, hade wåldtagit Yorkiske Jarlen Biörn Bo-Karls hustru, då hennes Man war borta, at bewaka siö-kanten mot Nordiska Skiepp: Deraf hade Bernicierne giordt upror och tagit til Konung Jarlen Ella, Ragnar Lodbroks Baneman, som för detta är omtalad^[47]: Han drog i fält mot Osbert: De stridde med lika lycka, som endast tiente til at utmatta dem; men Brun Jarl wände sig til Lodbroks Söner och berte deras hiälp^[48]: Ifvar war då snarare färdig, än tilförne, och öfverlade med Jarlen om alle nödige anstalter, hvilket war honom så mycket lättare som han genom sin gifmildhet redan giordt sig i landet et stort anhang^[49]. Biörn Järnsida tycks imedlertid wid pass A. 861. eller sedan i egen närwaro A. 864. hafva antagit sin Son Eric til sin Sam-Konung i Sverige, så at han nu war dess mer ledig til at dö eller winna i Engelska kriget.

11. Om wåhren A. 867. kommo Lodbroks Söner^[50] in i Humber-strömmen med fyrahundrade Segel, intogo större delen af Northumberland, tågade til York och injagade förskräckelse i hela Engeland^[51]: Ella såg då wäl hvad hans fred tilhörde: I ställe för at bistå Brun Bo-Karl och hämna hans äktenskaps heder, förbandt han sig med Osbert mot beggederas Fiender; men han hade med faseligt Folk at giöra: Osbert, som af hitsighet ej afbidade Ellas krigshär, blef först slagen wid York och sedan kom börden til Ella wid en ort, som derefter kallades Ellescroft eller Ellas undergång: Denne olyckelige Konung blef fången och dömd til en plågsam död för det, at han wid pass sex åhr tilförne kastat Ragnar Lodbrok i ormegården: Han skall antingen hafva blifvit lefvande flådd^[52] eller ock hela hans rygg upskuren^[53], hvilket kallades Rista Blod-örn^[54], och dermed hade nu desse Nordiske Konungar fullgiort sin förmenta skyldighet, at hämna deras Faders död: Men Engeland war et alt för godt land til at så snart öfvergifva: Ifvar intog hela Northumberland och sköflade Mercien til dess Buthred, det landets Konung, nödgades blidka honom med en hop penningar: Sedan tågade han in i Est-Angeln mot Konung Edmund, som blef slagen och fången: Ifvar tilböd honom at få behålla riket, om han wille blifva skattskyldig: men Edmund nekade; ty blef han med pilar ihiälskuten och sedan halshuggen^[55] A. 870^[56]. Derpå beslöt Ifvar, at bemästra sig hela Engeland: Han angrep Konung Ethelred i Wessex: De höllo innom et åhr nio fältslag och ändteligen stupade Ethelred^[57] wid Wittingham A. 872. Men när Ifvar war som förfärligast i Engeland, när alting för honom sviktade^[58], när han hade sielfva London inne och fann nästan intet mer motstånd, blef han sotdöd och lagd i Hög^[59] på sine Fäders wis wid pass A. 873. lämnandes Engelska sakerne, medan han ingen Son hade, i sin tapre Fält-Herres Ubbes^[60] händer: denne sköflade Mercien, tog skatt af dess Konung Buthred, afsatte Konung Ekbert i Northumberland och tilsatte i hans ställe förmodeligen Svenske Siö-Konungen^[61] Refil^[62], Konung Biörns Son och Ifvars Broderson, som dog A. 876.^[63], sedan han aflat en Son Eric hvilken wi snart få se bland Sveriges Konungar.

12. Några åhr för Ifvars död syns Biörn Järnsida hafva lämnat Engeland och aflidit i sin bästa ålder i Sverige wid pass. A. 870^[64]: Han skall wara begrafven på Munsöen i Mälaren, der hans Hög ännu skall finnas, kallad Biörne-Backen^[65]; men hvad man med wisshet kan säja, är det, at hans Son Erik efter honom ensam antog Regeringen i Upsala^[66], medan hans andre Son Refil^[67] i Engeland och på alla haf kringsväfvade. Biörn och hans Bröder, Lodbroks Söner, woro i sin tid de förskräckeligaste krigare i Europa: Gamle Soldater, som fölgt dem på deras stora tåg, öfvergufvo handtwärket aldeles då de woro döde, tyckande sedan ej wara mödan wärdt, at följa Konungar i fält^[68]: Tvenne af dem kallades, som sagt är, Hvitserk och Sigurd Orm-öga: om den senare, som war Konung i Dannemark, skall framdeles widare röras; men den förre wele wi nu något följa.

13. Hvitserk hade fådt Ridgötaland och Holmgårdska Riket på sin del, som tilförne är berättadt^[69]: Finnar, Ryssar, Estländare, Sclavoner, Krivizer och Merianer, som alle kallades Ziudi eller Scyther, betalte honom^[70] åhrlig skatt^[71], liksom de ock warit hans Fader underdånige; men i början af 860-talet och under Hvitserks krigståg med hans Bröder i Frankrike och Engeland hade en del af Rid-Göterne, i synnerhet Korerne eller Kurländarne, af någon Dansk eller Jutsk Under-Konung retade, giort upror och sökt afskudda sig detta ook: Svenske Bi-Konungen eller Riks-Föreståndaren Olof hade då agat detta Folk och åter underkufvat Kurland, der äfven wid detta tillfälle Christna Läran begynte predikas^[72]; Men för Hvitserk, efter hans hemkomst från Wästerländerne, hade nu icke allenast det Folket, utan hela Holmgårdska Riket måste böja sig och erkänna hans Konunga-rätt, hvilken han ärft efter Fader och Förfader på svärdsidan i många leder^[73]. Från detta hans Rike giordes nu A. 864. eller 865. mot Constantinopel och Græska wäldet i Kejsar Michaëls och Bardas tid^[74] et ansenligt fälttåg, hvilket han efter all liknelse sielf anfördt, då ock utan tvifel månge Svenske warit med, som kan dömas af wåre Runstenar^[75]. Det är ock troligt, at Hvitserks Broder-Son, den Svenske Printsen Asleik Biörnson^[76], fölgt med honom på detta tåg och kan hända warit just den Aslaf, Alaf eller Olof, som då nyligen öfwerwunnit Kurländarne; ty Ryska Krönikorne tala mycket om en Ascold eller Oskol Diar^[77], som en ärkelig Krigshöfding i dessa rörelser^[78].

14. Orsaken til denna härfärd kan man ej igenfinna, om icke i Hvitserks ähregirighet och medfödda krigslust; ty han war Lodbroks Son, han war ej född til at sittia stilla. Holmgårdiska eller Ryska krigshären gick i Junii månad ofvannämde åhr på de store strömmarne med två hundrade små fartyg ned til sin gamla stambygd wid Svarthafvet, der denna Flotta begynte giöra sig förfärlig med sköflande och brännande på alla sidor i Kejsarens land^[79]. Græska Hofvet hade sedan Göternes tid sluppit så långwäga Gäster från Norden: Michaël Curopalates war då i fält mot Saracenerne; men fick bud från Nicetas Oryphas, sin Skieps-Höfding, at detta Folk wille belägra Constantinopel: Ryska flottan nalkades ock wärkeligen staden, så at Grækernes förskräckelse blef stor; men de hade ej så hårde fiender, at giöra med, som de sig förestält: Kejsaren, som wid hemkomsten intet krigsfolk hade hos sig, grep til Andeliga wapn: Han gick tillika med Patriarchen Photius i begängelse til Blacherniska Templet^[80], giorde der bön, tog ut S. Marias klädning^[81], fölgde den med sång ut til hafvet och doppade den deruti^[82], på det en widskieppelig Menighet måtte upmuntras.

15. De Nordiske Anförare woro storsinte öfver alle de segrar de tilförne wunnit^[83] och räknade ej för särdeles svårighet, at intaga denna Hufvudstad; men ehuru de läto öfvertala sig, så kommo de snart på freds-tankar: En Munke-berättelse har warit, at strax då den Heliga Jungfruns kläder kommit i watnet, har en storm upwuxit, som ödelagt hela deras flotta; men sådant finner man ej hos de bättre Auctorer, som säja, at Ryssarne eljest blifvit bewekte til wänskap: Kejsaren giorde dem hvarjehanda tilbud och bland andra, at antaga Christna Läran: Cumanerne, et Folkeslag wid Svarthafvet, som fölgde med Ryska Hären, skola då hafva begärt et tekn och fådt se det Mirakel, at Evangelium, som man kastat på elden, ej kunnat brinna^[84]; men ware dermed huru det wil, så begärte de at få döpas^[85] och hela kriget bilades: Huru Hvitserk och Asleik eller Oscold Diar giordt, är obekant: förmodeligen hafva de efter wanligheten nögt sig med penningar^[86] och dragit sig tilbaka, at undertvinga andra folk och orter^[87]: Det wet man, at Kejsar Basilius sedan skickat jemte en hop Skänker sina Sändebud, at handla om fred med Kiovska Hofet^[88], och at Hvitserk blifvit död i Österlanden på et i Hedendomen mycket berömt sätt: Han skall en gång mot en stor öfvermakt, som anfördes af hans granne, en Hunisk Förste^[89], hafva blifvit fången och begärt, at få upbrännas på et bål af bara de slagnes hufvuden^[90]. Huru Ryssland ej långt derefter fick åter sin Öfverhet från Sverige, skall frambättre omröras.

16. Sådana långwäga krigståg uttömde ansenligen det Ynglingska Konunga-huset i Upsala: Knapt fick någon Prints i denna tiden hinna til manlig ålder, förän han stupade i Fält i Frankrike, i Engeland eller annorstädes; Svenske Öfver-Konungen Eric Biörnson^[91] tycks ock nu hafva ändat sine dagar i Wästerlanden på sit tiugo-fierde åhr, då han nyligen ingådt et stillestånds-förbund med Franske Konungen Carl den Skallige^[92], wid pass A. 874. Efter all liknelse har denne Eric af Kejsaren fådt et stycke af Holland eller Frisland^[93], som ej långt efter hans död åt en af de Danske Konungar förläntes^[94]. Han lämnade Riket åt sin Son Biörn^[95], som då ännu war Barn, och åt sin Broderson Eric, Refil Siö-Konungs Son, som för detta är omtalad^[96]: Under desses omyndiga åhr smakade wäl Sverige någon stillhet och den Späde Christendomen fick alt mer och mer fatta rötter; men så upoffrades dock blomman af Landsens Ungdom i de nu som häftigast påstående Tyska, Franska och Engelska fält-tåg: De Nordiske hade nu fådt wahnan på dessa fruktbara länder, så at från alla Scandiska orter den ene hopen lade följe med den andre: Lodbrokska hämdekriget i Engeland fortsattes wäl af Sigurd Ormöga, Ragnars Son, Öfver-Konung i Dannemark eller åtminstone af hans Broders Ifvar Benlöses anhängare, af Refil Biörnson och flere: Danske Under-Konungen Halfdan^[97] kom wäl ock A. 875. in i Engeland och giorde stora framsteg^[98], utan til at bry sig om hvad fred eller aftal man giordt med hans Landsmän förut; ty så war de Nordiske Höfdingars wahna och deruti bestod aldramäst både Frankrikes och Engelands olycka^[99]; men så hade dock nu i detta senare Rike Konung Alfred den Store^[100] begynt giöra et tappert motstånd, som aldeles bröt de Nordiskes krafter, hvarigenom han blef en wördad och älskad Konung öfver hela Engeland^[101].

17. Det war på Tyskland, Frankrike och Nederland, som krigs-blixterne från Norden mäst föllo i denna tiden, hvilka gerna wille förkrossa Romerska Riket; ty hämden sedan Carl den Stores tid war ännu icke förgäten: Saxiske Hertigen Bruno föll mot en Här af Svenske, Danske och Norske wid Ebbekstorp A. 876, den 1. Augusti, tillika med en stor hop Grefvar, Biskopar och förnämlig Adel^[102]: Roüen i Normandie blef samma åhr af desse krigare intagit^[103] och Carl den Skallige, som sedan dog A. 877, förmådde ej mer emot dem, än uppehålla dem med fredsförslag och med någre troppar, at hindra deras ströfwande: Det är otroligt hvad Frankrike och Nederland nu utstodo af detta Folk, som ständigt förstärktes med nye Svärmar från Norden: Desse blefvo ofta slagne, som ock nu hände wid Vienne mot Ludvig 3. och Caroloman^[104]; men knapt war man på ena stranden segrande förän den andra blef mycket hårdare angripen: Grand, Tournay, Courtray och hela Flandern lades om wintren A. 880. under deras ook: De brände Cambray A. 881: De wände derifrån om genom Teroüanska bygden til hafvet, sköflande och intagande S. Requier, S. Valens, Amiens, Corbie, Arras och flera orter: Sigurd Ormögas unge Soneson Gorm^[105], som sedan blef Konung i Dannemark efter sin Fader Harda-Knut och kallad den Gamle, blef slagen af Konung Ludvig wid Saucour i landet Wimeux, så at 9000 Nordmän skola hafva blifvit på platsen, hvarwid dock förlusten på Franska sidan war föga mindre, emedan segren ej kunde nyttias^[106]; men i det samma stod hela Frisland i brand och förödelse, hvilket Konung Ludvig i Germanien knapt hade sökt at rädda genom en dagtingan förän hela trakten wid Rhen- och Mosel-strömmarne af en ännu talrikare Nordisk krigshär öfverswämdes.

18. Sigurd Ormöga^[107], som eljest kallas Sigfrod, Ragnar Lodbroks Son^[108], kom nu med sin Släkting eller Under-Konung Gunfrod eller Godefred från andre härnader in i Moseln til Haslov, der han satte sit hufvud-läger, och lade hela landet under sin lydnad: Liege, Mastricht, Tongres, Cöln, Bonn, Zulpich, Julich, Aken, Trier, Mets och flera orter, Slott, Abbotskaper och smärre städer blefvo antingen sköflade eller förstörde: Biskop Wenelon i Mets, Gref Adelard och åtskillige behiärtade Landsens Inwånare satte sig wäl til motwärn; men blefvo nederhuggne^[109], så at her war en almän jämmer: Carl den Tiocke war då Romersk Kejsare: Han samlade den största krigsmakt, som man då på lång tid sedt i Europa, och angrep Sigurds läger wid Haslov om sommaren A. 882; men efter et skarpt fäktande på båda sidor war han lika när sit ändemål: den 21. Julii blef en så stor Solens förmörkelse med blixt, orcaner och stort hagel, at bägge lägren förskräcktes: De slagne kroppar förgiftade ock luften, at siukdomar yppades på båda sidor: Då talades om förlikning: Sigurd reste sielf til Kejsaren och föreslog fred med trenne wilkor: At han och hans Folk skulle få en stor Summa penningar, at han skulle behålla sit läger wid Haslov, utan til at oroa Kejsarens land, och at hans Medbroder Gunfrod^[110] skulle få det landet i Frisland, kanskie Grefskapet Dorstrat, som fordom Nordiske Konungar och sidst den svenske Eric^[111] hade innehaft^[112]. Alt detta blef samtyckt och krigshärarne åtskildes; men åhret derpå under en upkommen träta emellan Carl den Tiocke och Caroloman woro de åter i rörelse: Normännerne ryckte in i Frankrike til Laon, Soiffons, Noyon och satte alt i eld och blod: De kommo A. 884 med nya krafter in i Somme-strömmen, de intogo åter Amiens och injagade öfver alt en sådan skräck, at Caroloman, som dog strax derefter, ej annat råd hade, än at köpa sig fred.

19. Men knapt war Carl den Tiocke på Franske Thronen efter Caroloman förän han rönte detta Folks wahna, at ej begripa en Efterträdare under samma Fred, innan han den betalt med en lika penninge-summa: Gunfrod wille likwäl sättia en annan färg på sit fredsbrott, innan han lydde Sigurd, sin Öfver-Konung: Han tackade Kejsaren genom sina Sändebud för det landet han fådt i Frisland; men som der ej wäxte win, så påstod han at få Coblenz, Andernac och några trakter deromkring, hvaremot han gerna wille wara Kejsaren til tienst: Carl begärte tid, at betänka sig, och skickade til honom en Grefve Henric under skien, at handla om Fred; men i wärket, at öfverrumpla honom oförvarandes: Sammanträdet skulle skie på öen Betan: Gunfrod wäntade Grefven på det ställe, der nu ligger Skenkenskants, och mente sig kunna tala högt: men blef der försåteligen ihielslagen af en Everhard, Gref Henriks följeslagare, som derom med honom giordt aftal^[113]: Dock Carl den Tiocke war med detta nidingswärk illa betient: Man kan föreställa sig huru sådant af Sigurd Ormöga blef uptagit: Han framrasade som et rytande Lejon i Frankrike, Tyskland och Nederland: A. 885. gick han öfver Somme-strömmen til Pontoise, det han intog och giorde til mötesplats för alle sine troppar, wänner och jämngode Bundsförvanter, dem han från diupaste Norden til sig kallade^[114]: Hans Son^[115] och Soneson^[116] woro utan tvifvel deribland och de unge Sveriges Konungar Biörn och Eric synas efter all liknelse äfven hafva skyndat sig hit, at under deras Farfaders yngre Broder lära det handtwärk, hvartil de trodde sig wara födde. Sigurd ryckte då för Paris med 40000 man om wintren emellan 885 och 886: Han begärte först af Biskop Goslin, som kom honom til mötes, at få tåga igenom staden; men då det nekades, hotade han denne wyrdige Man med knytnäfven och sade sig skola försöka, om Parisiska Tornen woro starka og mot Nordiska krigshärens tapperhet: Derpå begynte han belägringen.

20. Den tidens Paris war ej likt det nu warande, som för detta är sagt^[117]; men Sigurd fann der likwäl mer motstånd, än han förmodat, och mer än hans Fader der funnit fyratio åhr tilförne: Gref Eudes eller Odon Robertson, som sedan blef Konung i Frankrike, war då Befählhavare i staden, den han försvarade med stor mandom: Sigurd brukade alla de fältgrep och belägrings-wärktyg, som den tiden woro brukelige: Stora Bockar^[118], Skärmtak^[119] och rullande Bålwärk^[120] blefvo her anwände och många stormar wågade: men her giordes et lika oförskräkt motstånd och manliga utfall: Lägret utskickade ströfvande flockar kring hela bygden, som upbrakte lifsmedel och fångar: De Nordiske woro då så förbittrade öfver stadens fasthet, at då de gingo til storms, slogo de ihiäl fångar, at upfylla grafven: De tänkte bränna up broarne och sättia eld i tornen: men alt war fåfängt^[121]: Sigurd lockade wäl en gång Odon utom wallen til tals, ärnandes giöra med honom som Gref Henric med Gunfrod^[122]; men denne tapre Höfding slog sig lyckeligen igenom til sit folk igen: då ledsnade Sigurd och wille uphäfva belägringen; men han hade med sig månge Konungar, som ej woro af samma tanka: Han befalte då en almän storm; men som den åter misslyckades, så war denne häftige Konung ej mer at hålla qvar: Han bröt up med sit eget folk, plundade många orter i Frankrike och stadnade ej förän i Frisland, der han blef mördad av förrädare. Men ännu warade Parisiska Belägringen, som redan lagt många ögon tilsamman och (som tycks) bland andra i blomstrande ungdomen Biörn Ericsons af Sverige, hvilken efter all liknelse warit antingen en af de tvenne Konungar, som her tilsatt sina lif^[123] A. 886 eller ock fem åhr derefter, som strax skall berättas^[124]. Han hade hemma i sit Hof lämnat efter sig tvenne späde Söner, som frambättre skola omtalas.

21. Svenske Konungen Eric Refilson war förmodeligen bland dem, som höllo ut för Paris i det längsta: Pesten kom bland de Franske och det såg illa ut med staden; men Gref Odon högg sig igenom de belägrade med friskt undsättnings-manskap från Kejsaren: Mot Gref Henric woro de Nordiske lyckeligare: De hade kring lägret giordt diupa grafvar, dem de gömt under en falsk gräswall, och när Grefven kom antågandes med en krigshär til stadens hiälp, föll han i en sådan grop: Han blef der ihiälslagen och hans Folk deraf modfält drog sig tilbaka. Carl den Tiocke kom då sielf med en stor makt, at undsättia sin hufvudstad: men när Normännerne trygge och kallsinnige stälte sig mot honom i slaktordning, tordes han ej angripa dem, utan giorde med dem en skamlig fred, sedan belägringen warat öfver et åhr med mycken käckhet på båda sidor. Wilkoren woro, at Normännerne skulle få en stor Summa penningar i Mars månad A. 887. och fria borgläger i Bourgogne. Inwånarne i Paris woro förbittrade öfwer denna fred: Normännerne fingo ej lof, at gå med sina små fartyg under deras bryggor til Bourgogne, utan måste draga 7. eller 800. sådana öfver land: De utbredde sig sedan i de orterne, sköflande öfver alt; men belägrade Sens i sex månader fåfängt: Odon, som nu blifvit Konung i Frankrike, hade mot dem en lyckelig drabning wid borgen Montfaucon om Midsommars-dagen A. 888; men en del af dem intog staden Meaux och derpå hade de alle åter ärnat belägra Paris, om ej Konungen förnögt dem med en hop penningar. Nye hiälp-troppar fingo de ock nu från Norden igen: De öfverrumplade Odon i Vermandois och skingrade hans Här: De plundrade Troye, Toul, Verdun och satte åter skräck i Paris: De foro som wäder-hvirflar af och an: Än syntes de på kusterne, än på strömmarne, så at de med skiäl kunde kallas et Guds straff öfver Frankrike^[125]. Hertig Alain eller Alindt i Bretagne hade den lyckan A. 890, at nederhugga större delen af femtontusende, som härjade i hans land; men samma skiepp, som förde de deraf öfverblefne tilbaka åt Norden, kommo igen om någre månader til Nederland med en talrik krigshär^[126].

22. Arnolf, Konung i Germanien, skickade sin Här emot dem wid Mastricht; men de undweko at slås: De gingo öfver floden wid Liege, kommo til Aken och brände up alt de Germaniske Tropparnes krigsförråd: Tyskarne anföllo dem då med alvar wid den lille strömmen Giulia; men ledo et fullkomligt nederlag och hela deras läger blef Normännernes byte A. 891^[127]: Dock detta fälttåg war ännu ej ändadt: det slöts annorlunda, än det begyntes. Arnolf återkom samma åhr med en starkare makt och angrep Normännernes Läger wid Dyle-strömmen med stor mandom: Desse ropade Giulia, Giulia, til at begabba Fienden och påminna honom stället, der de nyligen segrat; men Arnolf förestälte de sine, at de woro Guds Här, som borde slås med Hedningar, hvilka mördat deras anhörige, sköflat deras kyrkor och brändt deras städer i så lång tid. Slaget blef mycket blodigt: En tropp af de Nordiske, som alt til dess warit hållen för oöfvervinnerlig, blef nu genombruten och alt måste svikta för Segrarens hand, hvilken bemäktigade sig femton Fahnor och hela Normännernes läger^[128]; En stor hop af dem förgicks i Dylen; men flere föllo för svärd, tillika med tvenne deras Konungar, hvaraf den ene war Hörda Knut, Sigurd Ormögas Son, Konung i Dannemark^[129], och den andre förmodeligen Svenske Konungen Biörn Ericson, så framt han ej redan förut stupat i belägringen för Paris^[130].

23. Eric Refilson tycks efter detta tåg och efter Biörns död hafva satt sig några åhr stilla, at ensam regera sit Rike, der han i sin tid kunnat fägna sig af ymnig åhrswäxt, som altid räknades Konungarne til ähra^[131]: Han skall derföre hafva blifvit kallad Åhrsäll^[132] eller Säll af god Tid, mycket lyckeligare Namn för en Konung, än at heta Krigshiälte, hvilket dock Eric äfven förtient^[133]: Ingenting är Ährofullare för et Lands Fader, än at försvara det med hiältemod, när någon Ähregirig Granne det anfaller och kufvar: Då är han ej allena en Skyds-Ängel för sine Undersåtare, utan ock et Medel af Himmelen til at hindra dem, som ingen jordisk Lag erkänna, från orätt och öfverwåld: Då winner hans namn efter döden så månge Segerstoder som dygdiga hiärtan födas i ewärdeliga tider; men så snart han ej längre behöfver förswara sig, så snart han blott af en kitslig hämd eller Segerlust upfyller werlden med krigs-buller, då är han redan en Angripare, en plåga för Menniskliga Släktet, hvilket han borde giöra lyckeligt: Monarkers skyldighet är, at sättia menniskor i Sällhet, och icke at leka med deras Lif, för hvilka de böra giöra räkning. Eric Refilsons tid tycks taga i bästa åldren tillika med 800-talet sin ända, så at han dödt wid pass A. 900, älskad af sine undersåtare och wördad af nästgränsande Folkeslag^[134]. Han lämnade efter sig en ung Son Emund, som snart fölgde på sin Faders Thron. I Erics Hof har Skalden Alf den Lille warit i anseende^[135].

1. Ragn. Lodbr. S. c. 22. Hervar S. c. 20. Sturl. T. 1. p. 223. 224. T. 2. p. 461. in add.
2. Ring och Erik hafva stundom blifvit ihopblandade: Adam. Brem. Porsiska MS:tet och Engelske Scribenter bruka Hiring, Ring, Hirik, Yrik, Iric om hvarandra. v. J. Wild. ad Puff. p. 371. Denne Ring eller Erik hade Konung Sven i Dannemark wetat omtala för Caniken i Brehmen Mäster Adam (v. Ejusd. Hist. Eccl. c. 51.) mer än 200 åhr derefter: Derföre lär han hafva warit lyckelig i sin regering, fast han ej just warit Öfver-Konung i Upsala: Man skulle tro, at denne Erik warit den, som blifvit giord til Afgud efter sin död, då Anscharius war andra gången i Sverige (v. Rimbert, c. 23. n. 9.), fast det ej med wisshet skal säjas.
3. cfr. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 49. 51.
4. cfr. A. Spol. MS. Hist. Sv.
5. Verel. Ind. Scyth. Scand. & ib. cit. Leg. Ostrog. de Homicid. c. 13. &c.
6. cfr. Herv. S. c. 20. Torf. Ser. Rag. Dan. L. 3. c. 16. &c.
7. En tid förut hade det samma skiedt med Biskoparne i Beauvais och Bayeux (Le P. Dan. L. c. p. 67.): Nordmännerne skola hafva warit så grymme, at då fångarne warit dem til last, hafva de slagit dem ihiel, antingen de warit förnäme eller gemene: Men kanskie, at Munkarne giordt deraf förmycket.
8. cfr. Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 57. 67.
9. Ragn. Lodbr. S. c. 18
10. Ragn. Lodbr. S. L. c. & Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 294.
11. Ragn. Lodbr. S. c. 19. cfr. Polidor. Verg. Hist. Angl. L. 5. p. 130.
12. Camden. p. 428. cfr. Lit. Fontainiad N. Keder de Num. Hibern. p. 13.
13. Sagan om Dido i Africa, huru hon på detta sätt fått anlagt Carthago, har af sig födt åtskilliga flera: Om Saxarne i Thuringen och Portugiserne i Indien har man samma berättelser.
14. v. supr. §. 2.
15. Le P. Dan. H. de Fr. T. 2. p. 73.
16. Om denne warit en Rysk Höfding Dagstig, som warit befryndad med Svenske Konungen Biörn på dess Systers Thoras wägnar (Landnam. Sag. P. 3. c. 9. p. 101.), eller någon annan, hvars namn man wändt til Hasting, är svårt at säja.
17. Wilh. Gemmericens. Hist. Norm. L. 1. c. 5. cfr. c. 1. & c. 9. ap J. Wild. ad. Puff. c. 17. p. 302. cfr. c. 18. p. 309.
18. J. Wild. ad Puff. c. 19. p. 332.
19. Rimbert. c. 22. n. 4. Örnh. Breviar. Vit. S. Ansch. ad. A. 861.
20. Ad. Brem. Hist. Eccl. c. 37.
21. v. supr. c. 16. §. 7.
22. cfr. J. Wild. L. c. c. 18. p. 315.
23. v. supr. c. 16. §. 8.
24. Örnh. Breviar. Vit. S. Ansch. ad A. 861.
25. Dennes korta regering gick förbi under Fadrens lifstid, derföre införes den icke i Konunga-längden (cfr. J. Wild. ad Puff. c. 16. p. 299.). Han hade en Son wid namn Rhoald Hryg, hvars Son Biörn Byrdosmior haft en Son Thor, som satt sig ned på Island i Hofde och tagit Kiarvals, Konungens i Irland (eller ock Deira i Engeland) släktinge til äkta (Landnam. Sag. P. 3. c. 10. p. 102.): Genom sådant ypperligt folk från Sverige hafva Isländarne fådt weta mer, än man sedan i wåra Historier funnit.
26. Herv. S. c. 20.
27. cfr. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 51.
28. v. infr. c. 20. §. 4. 5. &c.
29. Rimb. Vit. Ansch. c. 23. n. 4. &c.
30. Örnh. Hist. Eccl. c. 16. p. 47. 48.
31. v. supr. c. 6. §. 26.
32. v. supr. §. 1. in not.
33. cfv. Ips. Orat. ap. Örnh. L. c.
34. Rimb. c. 23. Alb. Branz. Metrop. c. 1. Helm. Chron. Sclav. c. 1. ap. Örnh. L. c.
35. Örnh. L. c. p. 49.
36. Örnh. L. c. c. 17.
37. v. supr. c. 16. §. 7.
38. Rimbert. Vit. S. Ansch. c. 23. n. 18. &c. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 26.
39. v. supr. §. 6.
40. v. supr. c. 8. § 13. c. 15. §. 12.
41. Rimbert. c. 25. Ad. Brem. L. c. c. 26. ap. Örnh. L. c.
42. cfr. Helmold. Chron. Sclav. ap. Örnh. p. 57.
43. Örnh. Hist. Eccl. c. 21. it. Breviar. Vit. S. Ansch. Lambec.
44. Örnh. Hist. Eccl. c. 24. &c.
45. La Pere Daniel. H. de Fr. T. 2. p. 98.
46. Namnen äro af denna Tidsens Scribenter illa bråkade, så at Ifvar kallas Hivais i Gibsons Annaler (ad A. 870.).
47. v. supr. c. 16. §. 17. 18.
48. Rap. Thoyr. Hist d'Anglet. L. 1. p. 296.
49. Ragn. Lodbr. Sag. c. 21.
50. Desse woro nu Ifwar, Biörn och Sigurd; ty Hvitserk war då i Österlanden och kanskie redan död, som snart skall berättas.
51. Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 297. cfr. Sax. Gram. ap. Spelman Vit. Ælfr. M. p. 13. 14. in not.
52. Rap. Thoyr. L. c. p. 298.
53. Ragn. Lodbr. S. c. 21. Spelm. Vit. Ælfr. M. L. c.
54. Svärdet sattes emellan axlarne tvert igenom rygg-raden, den det klyfde alt ned igenom, skiljandes refbenen på båda sidor. v. Spelm. Vit. Ælfr. M. p. 13. 14. in not.
55. Denne Konung blef hållen för Martyr och sedermera canonizerad. v. Spelm. Vit. Ælfr. M. p. 15.
56. Rap. Thoyr. L. c. p. 299. cfr. Gibson. Annal. ad An. 870. J. Bromt. Chron. Angl. ap. J. Wild. ad Puff. p. 284.
57. Ethelred hade, förutan tvenne Söner Elfred och Osvald, en Doter Thyra, som blef gift med Konung Gorm i Dannemark: deras Son war Harald, som aflade Sven Tiugoskegg, hvars Son war Knut den Store, som ändteligen med makt och arfsrätt underlade sig hela Engeland. Thyra Ethelreds Doter är kallad Danabot. cfr. Sturl. & Vit. Ælfr. M. p. 18.
58. En hop oordentligheter skiedde under detta krigsbuller: I synnerhet ledo Klostren och de Andelige: I Koldingham woro Abbedissan och Nunnorne så rädda för Hedningarne, at de sargade sig i ansikten, i näsor och läppar, på det de skulle se illa ut; men Ifwar blef deraf så förtörnad, at han lät bränna up Klostret och alla dem, som så wanlytt sin skapnad (v. Rap. Thoyr. L. c. p. 298.). Biskop Humbert i Estangeln blef huggen i stycken samme gång som S. Edmund ihielslogs (Rap. Th. L. c. p. 299.). Fält-Herren Ubbe förstörde ock många Kloster, som Croyland, Ely, Peterbourug, Medeshamstedt &c. (Rap. Thoyr. L. c. p. 300.).
59. Ragn. Lodbr. S. c. 22.
60. Engelske Scribenterne hafva hållit denne Ubbe för Ifwars Broder; men fast Ifwar hade sine Bröder med sig, så hette dock ingen afdem Ubbe. Denne föll wid Kinvith i Wessex A. 875. v. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 306.
61. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 16. p. 299.
62. Denne tycks af Engelske Scribenterne hafva blifvit kallad Rigsige eller Riksig, et förmodeligen stympat namn af Resil: Så illa hafva Munkarne handterat mäst alla namn i den tiden.
63. Rap. Thoyr. L. c. p. 306.
64. Man tillägger denne Konung åtskilliga Mynt Brenn. Thes. Numm. T. 1. n. 1. p. 2. n. 4. 13.); men det säkraste är en penning med runan ᛒ, innom en half-cirkel. v. J. Wild. ad Puff. c. 17. p. 298.
65. Peringsch. Ättart. p. 33.
66. Herv. S. c. 20. Langfedgatal & Mon. Isl. ap. Kil. Stob. in Dynast. Sciold.
67. v. supr. §. 11.
68. Ragn. Lodbr. S. c. 22.
69. v. supr. §. 1.
70. Gamla Ryska Krönikan Poviest Vremianich säger, at dessa Folk betalte åhrlig skatt til Varegerne, det är til Sverige; ty annorlunda hafva Ryssarne fordom aldrig kallat de Svenske: dermed menar hon den tiden, då Sigurd Ring och Ragnar Lodbrok regerade; ty sedan fingo åter de orterne sine egne Konungar, fastän de erkände Sveriges öfverwälde, som framdeles skall säjas.
71. cfr. Chron. Russ. Poviest Vremianich. & Herbertstein. ap. J. Helsing. Diss. de Orig. Vareg. Åbo. 1740.
72. Örnh. Hist. Eccl. c. 19. it. Breviar. Vit. S. Ansch. ad An. 861.
73. v. supr. c. 12. §. 2.
74. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. 6. p. 365.
75. I Södermanland och Wagnhärad-Sokn läser man på en Runsten om Styrlöger och Hiälmber, at de giordt det Äreminnet efter Torkel och Styrbiörn, gode Höfdingar, som ändade sine dagar i Östra Riken. Wi hafve dessutan månge Runstenar i Sverige efter dem, som dödt Österut. cfr. Peringsch. ad Vit. Theod. p. 458. 459.
76. v. supr. §. 1. 5.
77. T. S. Bayer. (L. c.) menar med alt skiäl, at Diar som et Scythiskt eller Göthiskt ord betydt Drott, Höfding, och at således Oscold och Diar icke warit tvenne personer, som de gamla Ryska Krönikor föregifvit.
78. cfr. Constantin. Patriarch. de R. Russ & Macar. Metropolit. Chron. Russ. ap. Strahlenb. Descr. Russ. p. 173. 271. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. 4. p. 282. it. T. 6. p. 391.
79. Nicet. Dav. Paphlag. in Vit. Ignatii Patr. p. 964. Cedren. p. 551. Zonar. T. 11. p. 162 &c.
80. Detta kallades eljest Templum S. Mariæ in Blachernis eller Templum Blachernarum.
81. Denna S. Mariæ dräkt, som förwarades i Kyrkan, kallades Mafortium och brukades altid af widskiepelse, då någon stor nöd war för handen, som et Kejsaredömets försvar.
82. Leo Gram. ap. T. S. Bayer. L. c. T. 6. p. 379.
83. Phot. Epist. ap. Bayer. L. c. T. 6. p. 391.
84. Stepenaya Kniga. Russ. ap. T. S. Bayer. L. c. T. 6. p. 365.
85. De skola då hafva fådt Methodius och Constantinus, Leonis Thessalonicensis Söner, til Lärare. v. T. S. Bayer. L. c. p. 365.
86. Märkeligt, at Kejsaren i Constantinopel Constantinus Porphyrogeneta i sin bok de Administratione Imperii p. 65. råder sin Son och Efterträdare, huru de skulle ursäkta sig, när antingen Chasarer eller Ryssar eller något annat Nordiskt och Scythiskt Folk, som ofta händer, kommer och påstår penningar af Kejserlige Skatt-Kammaren: Han beskrifver derhos huru giriga och snåla efter penningar de Nordiska folken woro och huru skamlösa fordringar de altid giorde.
87. cfr. Bayer. L. c. T. 6. p. 391.
88. T. S. Bayer. L. c. p. 390.
89. cfr. Schönstr. MS. p. m. 79.
90. Ragn. Lodbr. S. c. 22.
91. Det är utan tvifvel han, som af utlänningar är kallad Rerik. Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 131.), hvilket ock är et af de namn, som Munkarne minst stympat.
92. cfr. Le. P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 131.
93. cfr. Le. P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 171.
94. v. infr. §. 18.
95. Herv. S. c. 20. ap. J. Wild. ad Puff. c. 17. c. 300.
96. v. supr. §. 11.
97. Sturl. T. 1. p. 222. in Add.
98. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 303.
99. Rap. Thoyr. L. c. cfr. Hist. Franc. passim.
100. Alfred begynte först at ihopkalla Wittena Gemot eller Riksmötet hvart åhr, hvilket lagt grunden til Parlamentet. v. Rap. Thoyr. L. c. p. 319. Han lärde ock folket först at bygga af Tegel; ty tilförne hade Engeland och hela Scandinavien näpligen annat, än Trähus. I ställe för Clepsydrer och Uhr som man ännu ej wiste af, betiente sig Alfred af waxlius, på hvilka han giorde ränder med färgor, at se hvad tiden led. Han dog A. 900.
101. Rap. Thoyr. L. c. a pag. 303. ad 322.
102. Alb. Cranz. Metrop. L. 1. 2. Annal. Episc. Osnabr. p. 1373 Vastov. Vit. Aquil. Ed. Benz. p. 12. cfr. Örnh. Hist. Eccl. c. 22. p. 76. & c. 24. p. 86. it. Le P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 164.
103. Le. P. Dan. Hist. de Fr. T. 2. p. 143.
104. Le P. Dan. P. L. c. p. 164.
105. Denne Gorm kallas af utländske Scribenter Guaramond. v. Le P. Dan. L. c. p. 168.
106. Le P. Dan. L. c. p. 168.
107. v. supr. §. 12.
108. Sturl. T. 1. p. 221. in Add. cfr. Le P. Dan. L. c.
109. Le P. Dan. L. c. p. 168. 169.
110. Denne Gunfrod fick då ock Gisela, Lotharingiske Konungens Lotharii naturliga Doter til hustru: Hennes Broder Hugo blef inbegrepen i denna fred: Han skulle afsäja sig Lothringska Kronan; men få inkomsterne af Biskopsdömet Mets: Hade han sedan hållit sig i stillhet, så hade han en tid derefter ej mist ögonen och dödt som fånge i S. Galls Kloster. Gunfrod tilböd sig ock wid denna Freds-Handel, at blifva Christen: Han blef ock wärkeligen döpt i Coblentz, der Kejsaren sielf stod fadder til honom. A. 882. v. Le P. Dan. L. c. p. 171. 176.
111. v. supr. §. 16.
112. Le P. Dan. L. c. p. 171.
113. Le P. Dan. L. c. p. 176.
114. cfr. Le P. Dan. L. c. p. 179.
115. Hörda Knut, Konung i Dannemark, så kallad efter han war född i Höd eller Hörda-fylke i Jutland: Hans Moder war Bleya, den olyckelige Konung Ellas Doter i Engeland. cfr. Peringsch. Ättart. T. 7. p. 69.
116. Gorm, sedan Konung i Dannemark intil A. 950, så at han blef öfver 80 åhr gammal.
117. v. supr. c. 16. §. 11.
118. Desse kallades hos de Romare Catapultæ och Arietes, Gall. Beliers, stora machiner, at kasta buller-stenar med, til at förkrosa muren och slå ihiel folk. v. supr. c. 8. §. 20.
119. Skärmtak woro de gamla Romares Vinæ, Crates, Plutei, som de gamle Svenske kallade Stora Flaka (v. supr. c. 8. §. 20.), Timmerskiul, hvarunder Soldaten stod betäckt, medan han grof sig igenom wallwäggen.
120. Rullande Bålwärk woro Torn, upfylta med Soldater: Dessa Torn kunde rullas eller framskiutas in emot Fästnings-tornen, med hvilka de woro lika höga, så at deraf beqvämligen kunde skiutas på de belägrade.
121. Det mindre Tornet på den sidan, der nu är lilla Chatelet, förstördes likwäl i grund. v. Le. P. Dan. L. c.
122. v. supr. §. 19.
123. Le P. Dan. L. c. p. 180. 181. &c.
124. v. infr. §. 22.
125. Annal. Metens. ad. A. 889. cfr. Le P. Dan. L. c. p. 1919. 199. 200.
126. Le P. Dan. L. c. p. 200.
127. En Grefe Arnolf och en Sunzon, Ärke-Biskop af Maynz, blefo her på platzen. v. Le P. Dan. L. c. p. 201.
128. Annal. Fuldens. ap. P. Dan. L. c. p. 202. 203.
129. cfr. Torf. H. Norv. ap. J. Wild. ad Pust. c. 19. p. 332.
130. v. supr. §. 20.
131. v. supr. c. 7. §. 26.
132. Peringsch. Ättart. p. 34.
133. Herv. S. c. 20. ed. Ver. p. 180.
134. cfr. Herv. L. c.
135. Skaldatal til Sturl. Edd. MS. p. 43.