11. Styrbiörn wille nu efter Farfadrens död med wäldig hand intaga sit Arfrike, hämna den skymf han lidit på Upsala-Ting och stöta från Thronen sin Farbroder Eric, hvilken dock aldrig ment honom något ondt: Först reste han andre gången til Dannemark med 1000 Segel och hotade sin Svärfader, at taga hela hans Rike ifrån honom, om han ej til detta nu förestående krigståg gufvo honom 200. hielpskiepp och den Anförare, som han sielf förbehöll sig at utnämna: Harald, som hittils drögt med de tilförne utfäste hundrade skieppen[1], måste nu fördubla deras antal, och det som wärst war, han måste sielf anföra dem, hvaraf han hos sit Folk råkade i stort förakt[2]. Sedan gick Styrbiörn med en så ansenlig flotta af 1200. Segel på Sverige löst wid pass A. 983: Så snart han dermed landstigit i Upland, lät han sättia eld på alla sina skiepp[3], at derigenom betaga sit Folk alt hopp om undanflykt och wisa, at han sielf nu ärnade dö eller winna: Han tågade genast til Upsala genom Svartskogen, den han hotade, at låta afbränna, så framt man der böd til, at stänga honom wägen, och kom obehindrad fram på Fyriswall eller öpna fältet wid Upsala, der han upstälte hela sin krigshär: Han
- ↑ v. supr. §. 10.
- ↑ De Danske giorde Nid-wisor öfver honom för det, at han giordt sig så kynnig och ej welat utgiöra första gången de 100. krigs-skieppen, innan Styrbiörn sielf skulle komma tilbaka och tvinga honom til et dubbelt antal, hvarigenom han nu blifvit en träl, som måst gifva sig ifrån land och folk bland en Röfvare-hop. &c.
- ↑ De Danska Skieppen skola dock hafva blifvit skonte, med hvilka K. Harald under branden skall hafva lagt undan in i Mälaren. cfr. J. Wild. L. c. p. 360.
