torde wäl hafva warit hennes högmod, hvilket Eric war glad at slippa[1], och derföre gerna lämnade henne så ansenlig Lifgeding, at hon höll den bättre, än tvenne Små Konungars Riken, som sedan til henne friade[2]: Eric fann dock rådeligast, at wid alt detta icke förtörna henne; ty de mäktigaste i landet woro hennes anhörige[3].
14. Danske Konungen Harald kom efter sit olyckeliga Svenska tåg hem i sit land igen; men fann der för sig et nytt fördärf: Sven Tiugoskiägg, hans naturlige Son, som blifvit upfostrad hos Jomsborgske Höfdingen Palne Palneson[4], hade redan tilförne, dels på sin Fosterfaders instyrkan, dels af egen ährelystnad, både med böner och wåldsamhet sökt förmå sin Fader, at afstå sig en del af Dannemark: När han det ej erhållit, hade han ändteligen utbedt sig några utrustade Skiepp, hvarmed han sade sig wilja draga i Härnad; men han brukade dem mäst til at plundra sine Landsmän. Detta strek hade han redan tvenne gånger spelt och hvar gång brakt sin Fader til at lämna sig större Siömakt, är omsider Harald war nödgad, at samla en flotta och drifva honom som Uprorisk i landsflyktighet wid pass A. 978: då hade han dragit sig til Normännerne i Engeland och til Skotske Konungen Milcolumb i Cumberland, sköflandes på Engelske kusterne i Southampton, Tanet, Cornouaille och flera orter[5], til dess han efter siu åhr fådt höra om Haralds och Styrbiörns olyckeliga färd til Sverige: Nu låg han och waktade på sin hemkommande Fader med en Skotsk flotta under Seland på Isa fiärden, dit äfven hans Fosterfader Palne stötte med sina skiepp från
- ↑ cfr. Odde Munk. L. c. & J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 361. 362. &c.
- ↑ Sturl. in Ol. Trygg. c. 42. p. 260. &c. Vit. MS. Ol. S. c. 16. 17. &c.
- ↑ v. supr. §. 10.
- ↑ v. supr. §. 3. in not. it. §. 4. ib.
- ↑ cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 384 &c. Gibs. Chron. ad An. 981. Sim. Dunelm. de Gest. Reg. Angl. ad A. 980. Bromt. Chron. p. 877.
