Engeland; men de bedrogo sig begge; ty Harald fick öfverhanden och instängde Sven med dess flotta, så at han ej såg någon undflykt: Dock, han blef frälst af en mordisk hand[1], som på et liumskt sätt ihiälslog hans Fader, då denne gamle Konung en gång behöfde upstiga på landet, hvarpå han underlade sig hela hans Rike wid pass A. 985[2]. Sådant kunde Sveriges Konung icke tåla: Han hade nu mot de Danske hvarjehanda orsaker til missnöje: Harald, som warit hans Svåger[3] och som han wiste hafva blifvit tvungen af Styrbiörn til sidsta fälttåget, hade han gerna ursäktat; men hans wrede föll nu på Sven, som ej allenast en tid tilförne på gränse-skilnaden emellan Sverige och Dannemark förkiust Emund Slemme[4], utan ock nu så strafbart upfört sig mot sin Fader och der til med, som ock kanskie syntes honom dierfvast, giorde sig mästare af en Krona, til hvilken han ej war äkta född och hvartil Eric sielf efter Lodbrokiske Arfsrätten trodde sig wara den endaste laglige Arfvinge i werlden[5]. Han angrep derföre Sven med alla sina krafter; men utan at förhasta sig; ty det skiedde ej förän wid pass A. 987.
15. Sven hade wäl blifvit döpt tillika med sin Fader[6]; men war nu snarare en arg hedning; ty at så mycket mer winna anhang och bistånd i landet, bibehöll han Afguda-offren och förfölgde de Christne, oaktadt den gamle Hamburgske Ärke-Biskopens Adaldags och dess Efterträdares Libentii
