Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/671

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

denne Bundsförvant tilgifven, at han just samtyckte alt hvad han sig i Engeland företog: Konung Edmund hade lämnat efter sig tvenne unge Söner Edmund och Edvard, dem Knut gerna hade sedt ur wägen rögde; men han wille ej hållas för grym: han tänkte skilja sig wid dem på oförmärkt wis och skickade dem derföre til Dannemark under skien, at hederligen upfostras; men deras Ledare, som wäl märkte hvad öde dem förestod, bewektes af medömkan och förde dem i hemlighet til Konungen i Sverige[1]. Olof tog wäl emot dem och gynnade dem på alt sätt: Dock, som han ej aldeles wille stöta Knut för hufvudet, skickade han dem sedan ifrån sig i säkerhet til någon wän eller släkting, antingen til Konung Salomon i Ungern[2] eller, som likare är, til Konung Jarislav i Holmgård[3], hos hvilken han hade mer myndighet, der de åtnöto alla möjeliga förmåner[4]. Genom slika band och bekantskaper i

  1. Rap. Thoyr. L. c. p. 407. 408.
  2. Rap. Thoyr. L. c.
  3. Efter all liknelse hafva Munkarne giordt Hulmgaria til Hungaria, så at af Jarislaw i Hulmgard blifvit Salomon i Hungarn.
  4. Edmund blef gift med en af denne Konungs Dötrar och Edvard med Agatha, hans Svägerska, Kejsar Henric den Andres Doter. Edmund dog straxt efter sit gifte, men Edvard hade fem barn, hvaraf två dogo i Holmgård eller Ungern: De tre andra woro Margareta, Christina och Edgar Etheling eller Ädling (af Kungelig blod), som sedan åter steg på sine Faders Thron i Engeland A. 1058. v. Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 408. 438.