almosor, som herifrån utdeltes i Frisland, och Dorstrat af en Doter för hennes Moders Siälaro, fördublade sig så lyckeligen, at hon ej wiste hvarifrån hon fick dem igen[1]: Sigfrid i Wexiö gick utmed en Siö och fick se på botnen tre lius, dem han sökte uptaga, och fann sine tre mördare Nepoters hufvuden i et käril: Då han deröfver ropade de orden: Hämne Gud, sade det första hufvudet: Det skall blifva hämnadt, det andra: på hvem? det tredie: på barn och barnabarn[2]: David i Munketorp war så helig, at han kunde uphänga sine hanskar på Solstrålarne, som trängde sig in genom fönstren[3]. Oräkneliga slika berättelser troddes af almänne Hopen ofta mer, än Evangelium. Latinske Bokstäfver begynte wid denna tiden, som menas, genom de Andeliges och i synnerhet Sigfrids föreställningar hos Olof Skotkonung, at småningom komma i bruk på Mynt, i Konunga-Bref och i Lagmans-Domar[4]; men de behöfde några hundrade åhr at aldeles bringa Runorne ur wahnan[5], hvartil de dock icke hindt på wissa orter i SVerige in til denne dag[6]: Åtskilliga af wåra Sten-Skrifter bewisa nog, så wäl at Runorne blifvit länge brukade i sielfva
- ↑ Vit. Anschar. c. 17. Ed. Lambec. & Ejusd. Breviar. ad A. 840.
- ↑ Vit. S. Sigfr. in Mon. Eccl. E. Benz. p. 28.
- ↑ S. Davids dödsdag d. 25 Junii uttydes derföre på Runstafven med en hanske. En dag skall den ene hansken hafva nedfallit, hvaraf David dömt, at han giordt någon synd: Han har derföre gådt tilbaka och funnit, at han nedtrampat et ax på åkren: At få förlåtelse af Gud, har han då skänkt til kyrkan et ax af guld, hvaraf sedan en Kalk skall hafva blifvit giord (v. Dan. Rameen. Diss. de S. David.). Dessa orimliga och löjliga berättelser hafva blifvit trodde intil senare tider.
- ↑ Örnh. H. E. L. 4. §. 2.46. G. Horn. præf. ad Boxhorn. Orig. Gall. Verel. Runogr. Sc. c. 4. Er. Benz. Jun. Peric. Run. Ups. 1724.
- ↑ cfr. J. Wild. ad Puff. p. 435. 436.
- ↑ v. supr. c. 8. §. 4.
