Hoppa till innehållet

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/684

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tiltalte han hårdeligen, som understådt sig ingå stillestånd och förlikning med Olof Digre: Han förklarade sådant för fullt förräderi, som i det lindrigaste förtiente landsflyktighet, förekastandes honom, at han warit så flat och låtit sig dertil förleda af sin hustru[1]. Då Konungen sig nedsatt, blef först en tystnad, sedan upsteg Torgny Lagman och med honom reste sig hela Almogen: Så snart han fådt liud för gny och wapnebrak, höll han et tal af detta inehåll: Sveriges Konungar woro nu annorlunda sinnade, än tilförne: Hans Farfader Torgny hade berättat om Eric Emundson, at då han war i sin lättaste ålder på krigståg, til åtskilliga länder, hade han stor medgång: Han underkufvade Finland, Karelen, Estland och Kurland, der man än kunde se de Jordborgar och stora wärk han lämnat efter sig; men aldrig war han så högdragen, at han ej wille lida deras tal, som hade något angeläget at framställa: Hans Fader Torgny hade länge fölgt Biörn Ericson, en Konung, som regerade med mycken styrka; ty han war wänlig mot sit folk. Han sielf hade i friskt minne Eric Segersäll, som utwidgade Sveriges gränser och försvarade det wäldeligen; men lät dock sine Män med sig fritt få rådgiöra, när de wille: Denne Konung deremot tillät ingen tala med sig, utan der han gerna wille höra, hvilket han ock dref med all häftighet: Han läta sina östra Skattländer genom sin wårdlöshet småningom gå udan sig och traktade i det stället efter Norige, som Svea-Konungar aldrig åstundat, hvaraf nu mången måste sittia i oro. Fördenskull woro nu samtelige Sveriges Odalborne

  1. v. supr. §. 1.