Almoges wilja, at Konungen giorde fred med Norige och gaf dess Konung sin Doter Ingierd til äkta: Wile han det, så wore hela Menigheten färdig at följa honom i döden och återwinna de orter på hinsidan Östersiön, som hans Fäder och Fränder innehaft: men wille han det icke, så borde han nu frukta för samma folkets förbittring, som fordom stört fem likså högfärdige Konungar i en källa på Mora-Ting[1]: Korteligen, han hade nu at förklara sig och utwälja etdera af dessa wilkor[2]. Detta tal biföll hela Ringen med sit wanliga wapnebrak.
17. Her war nu ej tid för Olof Skotkonung, at pocka: Han steg up och samtyckte til Menighetens begäran, tilståendes at alle Sveriges Konungar, hans Företrädare, låtit råda sig af sit Folk, hvarmed Sorlet kring hela fältet stadnade: Derpå blef Fredshandelen emellan Konungen, Jarlen och Torgny afgiord: Freden slöts emellan Sverige och Norige på samma fot, som den warit i Olof Tryggasons tid och Prinsessan Ingierd trolofvades åt Norske Konungen i Ragvald Jarls händer[3]: Detta giorde en almän fägnad: Jarlen och Biörn Marskalk reste tilbaka och med dem skickades Prinsessan til Olof Haraldson dyrbare skänker af Silken och Guldsömade stycken. Men detta giftermål kom dock aldrig til fullbordan; ty så snart Riksmötet war ändadt och fahran öfverstånden, yttrade åter Olof Skotkonung sit agg emot Konungen i Norige. Man hade kommit öfverens, at Prinsessan skulle om Sommaren
