ihop sit Råd, hvaraf ej mer än sex ledamöter woro tilstädes och deribland tre Bröder Arnvid Blinde, Thorvid Stamme och Freyvid Döfve, mycket förståndige Män: De andre drefvos af samma Anda som Emund och foro kring alla Härader, at håla Ting med Allmogen. Ju mer Konungen gissade på Emunds gåtor, ju mer kände han igen sig sielf både uti Tte Wärmlänning och Göte Tosason och den rike Odalsmannen, som så illa betalt den fattige, hvarmed mentes Olof Haraldson, hvilken i ställe för Ingierd fådt Astrid til hustru och ändå genom en slump, utom hennes Faders wilja. Konungen hade sielf fält sin Dom, hvarom ock de tre Bröderne kommo öfverens, som äfven läto honom förstå, at hela landet war af samma tanka som Emund och redan mot honom i rörelse: Ty alle Svear, sade Freyvid, wille niuta sin gamle Lag och fullan Rätt, dem Konungen ej i akt tagit, då han ej allena ryggat sina ord emot Olof Digre, utan ock Ständernes Beslut på Upsala-Ting[1]. Olof war nu mycket bekymrad: Han bad sine närwarande Trogne Män bistå sig med goda råd, hvarigenom han kunde få behålla sit Fäderne-Rike. Ändteligen fölgde han Arnvid Blindes tanka, som rådde honom, at begifva sig på sina Skiepp i Mälaren, återkalla budkaflarne, så mycket möjeligt war, winna Folket med lämpa och försäkra hvar och en om Rätt, medan tvenne af Bröderne imedlertid sällade sig til Almogen och under skien af bistånd sökte leda dess uproriske ifver til godt slut: Thorvid fölgde med Konungen; men rådde sine Bröder, at i löndom taga med sig Prins Jacob, som då hade 10. eller 12. åhr: Desse
- ↑ Sturl. T. 1. in Ol. Har. c. 96. p. 524.
