Råds-Herrar fingo snart högsta myndigheten och förtroendet hos den wid Ulleråker församlade Menigheten: Freyvid betiente sig försiktigt af UpSvearnes företräde för alle andre Riksens Inbyggare i Konunga-wahl och brakte dem i det sinne, at de af Wästgöte-Lagmannen ingenting borde låta sig föreskrifva: Han frågade Emund, hvem han wäl tykte böra uphöjas på Thronen, om Olof kommo undan: Den Dugeligaste, svarade denne, han ware sig af hög eller nedrig herkomst: Men wi UpSvear, sade Freyvid, tillåte ej, at Kronan tages från gamla Langfadga-ätten, medan så godt fång är dertil som nu; ty Olof hade tvenne Söner, af hvilka dock den yngre hölls i anseende til Mödernet för Högbördigare, än den äldre: Detta biföll Almogen med mycket gny. Emund påminte wäl, at UpSvearne med tiden torde ångra sin ständiga tilgifvenhet för samma Konungahus och en gång gerna wälja et annat, som bättre skulle lyckas; men her war nu försent at tala: Prinsen, som warit fördåld, blef då framledd och enhälleligen utwald til Konung i Sverige wid pass A. 1025. Man ändrade likwäl hans namn, som ej war Svenskt, så at han i ställe för Jacob kallades Amund.[1]
21. Således war nu bästa medlet funnit til Olof Skotkonungs räddning: En förening uprättades strax emellan honom och hans Son, at de gemensamt skulle regera, at Freden med Norige skulle återställas, at ingen skulle straffas eller förföljas för det förbigångna och at Svenska Folkets frihet skulle af Amund beskyddas, så framt Olof något deremot wille tilbiuda[2]. Olof kunde intet bättre
