dem de ansågo liksom för sine landsmän: Lagen förmådde ock, at de ej kunde tvingas til härfärd öfver Riksens gränser, om det ej war dem at wärja eller utwidga[1]. Således kunde Amund ej annat bistånd giöra sin Svåger, än med 400 män, dem han sielf fick wälja af den Kungeliga Lifwakten: Han skulle ock sielf på resan få förmå så månge han kunde med godo til sin tienst: Dermed war Olof nögd: Han lämnade Astrid och Ulfhild[2] wid Hofvet, drog genom Bärgslagen och Jämteland til Norige, skaffade sig månge gode Krigsmän, i synnerhet tolfhundrade, som fölgde hans Släkting Dager Ringson[3], en Höfding, som satt sig ned i Sverige, der han tagit Lähn; men ändteligen skyndade han til sin undergång på fältet wid Stiklarstad, der han mot en långt talrikare Här blef slagen A. 1030[4]. Han är sedan, som en ifrig Noriges omwändare, af Påfven införd bland Helgonens antal.
26. Amund-Jacob, rörd af sin Svågers olycka, giorde nu all sin flit, at hiälpa hans Son Magnus til Norska Kronan: Denne kom A. 1033. på sit ellofte åhr[5] från Holmgård til Sigtuna, der Amund då mäst hade sit hufvudsäte, och råkade der äfven sin Styfmoder Drotning Astrid, som tog honom i
- ↑ L. L. Comm. R. Magn. Erici. c. 3. R. Christoph. c. 2. de J. R. cfr. J. Wild. Hist. Pragm. P. G. c. 3. §. 8. n. 3. &c.
- ↑ Denna war aflad med Astrid: Hon blef sedan af sin Half-Broder Magnus bortgift åt Hertig Otto af Saxen, med hvilken hon aflade Hertig Magnus. v. Sturl. T. 2. p. 32.
- ↑ Dages Fader Ring war Son af en Dager Ringson, som war Norske Enewålds-Konungens Harald Hårfagers Soneson. v. Sturl. in Ol. Har. c. 210.
- ↑ Sturl. in Ol. Har. c. 221. &c.
- ↑ Arnor Jarla-Skald. ap. Sturl. T. 2. p. 1.
