gärning, eller om ingen olycka hände af hans upsåt: Denna lindrighet hindrade dock icke, at ju Amund af Almogen kallades Kolbränna för det han war så sträng i straff, at undersöka om hus eller mordbrand[1]. Amund gynnade den tidens witterhet och hade hos sig Skalderne Siguater Tordason och Ottar Svarte[2]; men framför alt wårdade han Christendomen efter all sin förmåga och bistod de Lärare, som nu hos Menigheten begynte komma i wördning[3]: Dock war han kan hända deruti alt för From: Adalbert, Riks-Grefve wid Rhein, en högdragen och wällustig Man[4], som A. 1044. blifvit Ärke-Biskop i Hamburg och Bremen, tilwällade sig högsta Myndigheten öfver Kyrko-sakerne i Sverige, skickandes sina bud och skrifteliga befallningar til alla Präster i Norden[5]: Sådant uptog Amund så wäl som Konung Magnus i Norige med tålamod: Kärleken til Christna Läran bandt dem för ögonen, at de ej sågo hvad fölgder detta skulle hafva i framtiden, hvarwid de äfven insöfdes af Munkarne, som woro Romerska Herskapet tilgifne; Således råkade wäl icke Amund i osämja med de Andelige; men hans Rike kastades under Påfvens wälde: Hedendomen war wäl ännu qvar på åtskilliga orter: buller och förföljelser emot Lärans Befordrare yppades wäl ock sedermera her och der; men så kan man dock från denna tiden med säkerhet räkna Christendomens början i Sverige. Amunds död timade wid pass A. 1055[6]. Han har med sin Drotning Gunhild
- ↑ Ser. Reg. Svec. ad L. L. Westro-G. ap. J. Wild. L. c.
- ↑ Skaldatal ap. Sturl. T. 1. p. 479.
- ↑ v. supr. §. 11. 12.
- ↑ cfr. H. Spegel. Chron. Episc. p. 71.
- ↑ Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 3. c. 12. &c.
- ↑ Månge hafva utsatt Amunds död til A. 1050 eller 1051. (Örnh. H. E. L. 3. c. 11. p. 234. Hist. Archi-Ep. Anon. in Lindenbr. Script. Germ. p. 81. cfr. Mess. Scond. Ill. T. 12. p. 57. Torf. H. N. P. 3. L. 4. c. 5. p. 243. &c.); men at han kunnat, lefwa til A. 1057. är ej med mindre skiäl bewist (J. Wild. ad Puff. p. 470.): Jag har derföre her sökt hålla medelwägen.
