Magnus på sit yttersta afstod honom godwilligt sin rätt til detta Rike[1], för hvilket han dock mäst hade sin Frände Amund Jacob och Tufve Jarl[2] at tacka.
28. Om Amund kan man säja, at han warit en Christelig, Mild, Fredsam och Rättwis Konung: från de första tider hade Egen Hämd ej allena warit tillåtelig, utan berömlig och äfven ansedd för en skyldighet[3], hälst när man sig med löften dertil förbundit[4]: Man brukade då Näfrätten: Man öfverrumplade sine owänner i deras egna hus särdeles om nattetid, och brände dem inne, för hvilket man efter strängaste Lag ej bötte mer, än 40. marker[5]: Sådan grym Osed dristade Amund kanskie först af alle Sveriges Konungar, at afskaffa: Han tycks hafva låtit införa i Lagen, at en dylik Mordbrännare eller, som den kallas, Kaxna-Warger[6] skulle kastas på elden, om han blef gripen med eldfänget i handen, och hans gods hemfalla Konungen, Häradet och Målsäganden[7], hvarwid den sidste hade förträdet, om ej egendomen war tilräckelig[8]. Imedlertid war man nödgad med en så gammal wahnas utrotande, at bruka lämpa, så at den brotslige ej kunde straffas, om han ej fasttogs på färsk
- ↑ Sturl. L. c. p. 88.
- ↑ Detta har Konung Sven Estridson sielf mundteligen berättat för Mester Adam, som blef Canonicus i Bremen A. 1077. cfr. Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 229. &. H. Eccl. L. 4. c. 16.
- ↑ v. supr. c. 7. §. 11.
- ↑ cfr. Sturl. T. 1. p. 246.
- ↑ Dale-L. Byggn. B. §. 56. ap. J. Wild. ad Puff. p. 467.
- ↑ Wargar kallades Rånsmän eller Mordbrännare och Wargur a weum, Kyrko-röfvare (cfr. J. Wild. ad Puff. p. 468.); men desse wargar woro ej de samme som de gamle Wareger. v. supr. c. 10. §. 8. in not.
- ↑ L. L. Ostrog. c. 31. de Infr. Jur. Reg.
- ↑ L. L. Upl. c. 25. §. 1. de Jur. Vicin. L. L. Westm. c. 62. de Jur. Ædif. ap. J. Wild. L. c.
