Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ihiälslog Sonen för Modrens ögon. Pompejus intog den nya staden Caïne, Mithridates fastaste ort i Pont, och fann der hans minnes-böcker, som ej woro annat, än räkningar på hans grymheter, och äfven hans samlingar i Medicinen[1]. Han förfölgde Mithridates up til Caucasiske bärgen, tvingandes alla Folk deromkring antingen til fred eller underdånighet; men måste åter för Nordens besvärligheter skull wända tilbaka. Följande åhret[2] giorde Pompejus tredje tåget efter Mithridates til Pont[3]; men der war för honom ej mer at winna. Mithridates förbittrad, at se all ting olyckas, fattade i förtvifvlan et det dierfvaste upsåt, som någonsin i dylika omständigheter kunnat uptänkas. Han skaffade sig under sina fahnor et stort antal Scyther eller Göter, som drefvos af et inrotadt hat[4] och af samma bitterhet som han emot Romerska namnet: Han skickade bud til Scythernes gamla Släktingar Gallerne och bad dem hålla sig färdige til strids i hopp af rikt byte. Han ärnade då bryta in genom Pannonien, förena sig sedan med Gallerne och liksom Hannibal gå öfver Alperne in i Italien, at på en gång ödelägga Romerska wäldet. Men som detta förslag syntes något hiskeligt; giorde krigshären upror och satte hans Son Pharnaces öfver sig til Konung[5]. Då afhände Mithridates sig sielf lifvet, eller rättare sagt, han bad en Gallisk soldat

  1. Mithridates skall hafva warit mycket stark i Medicinen. Man har ännu et Motgift efter hans namn.
  2. 65. eller 66 åhr för Christi Födelse.
  3. På denna resan giorde Pompejus en Archelaus, Archelai Son, som i början af kriget anfört Mithridatis folk mot Sylla, til Öfverste-Präst i Commane i Pont, der man dyrkade Månen, hvilken Gudstienst och warit brukelig i wår Nord. Archelaus blef Enewålds-Herre öfver Commane, der 6000 personer ständigt offrade åt denna Gudinna. v. Roll. L. c. T. 10. p. 155. Hos de gamle woro oftast Öfverste-Präster och Konungar alt det samma.
  4. cfr. Roll. L. c. T. 10. p. 156.
  5. T. Liv. Ep. L. 102.