omgänge. „De skilja sig blott till namnet, säger han[1], ha alla hvita kroppar, rödlätta hår, reslig vext, vackra ansigten, samma lagar, äfven samma religion, då de nu omfattat den Arianska Christendomen. Deras språk är ett och samma, hvilket kallas det Götiska; och jag anser dem alla vara af samma ursprung, samt endast genom sina anförares namn ha urskilt sig från hvarandra.” I boken om det Götiska kriget[2] ledes hans berättelse till Norden af följande anledning: Sedan Herulerne[3], hvilka förut bodde ofvan Donau, i Kejsar Anastasii tid (518—521.) blifvit slagne af Longobarderna, och måst rymma sitt land, hade en del gått öfver Donau, och af Kejsaren fått tillstånd att nedsätta sig i Illyrien: en annan del ville åter ej gå öfver floden utan heldre begifva sig till den bebodda verldens yttersta delar. Under befäl af flera, som ibland dem voro af kungligt blod, hade de genomtågat de Sklavonska folkens länder, och efter en ytterligare vandring genom ödemarker kommit till Varnerna, ett folk, som sträckte sig till
