Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
84

dunkla rykten kände om den Skandinaviska Norden. Den påminner om Tragikern Senecas profetiska, nu i rikt mått uppfyllda, ord: „Det skall komma tidehvarf efter sena år, då Oceanen skall lossa tingens bojor, då den omätliga jorden skall ligga öppen, sjömannen upptäcka nya verldar, och Thule ej mer vara det yttersta af länder”[1].

Med andra århundradet e. Chr. upphöra alla ytterligare underrättelser om Skandinavien på lång tid. Ju mer Romrarne blefvo föremål för de Germaniska folkens anfall, ju mer förstummade sägnerna om Europas yttersta nord, och det är först sedan Rom sjelf fallit för Barbarernas vapen, som vi i sjette århundradet åter få höra talas om Skandinavien på ett sätt, som röjer nya källor. Procopius[2], som författat Historien om de krig, genom hvilka under Kejsar Justiniani regering det Vandaliska riket i Afrika, det Götiska i Italien förstördes, och som under bägge var Belisarii följeslagare, kände Göter, Vandaler, Gepider af eget

  1. Venient annis sæcula seris,
    Quibus Oceanus vincula rerum
    Laxet et ingens pateat Tellus,
    Tiphysque novos detegat orbes,
    Nec sit terris ultima Thule.

    Medea. Act. II. sc. 3.

  2. Procopii Opera, Ed. Maltret. Paris 1662.