genom Dniperfloden stod i förbindelse med Svarta Hafvet. Jordanes tänker sig denna förbindelse på ett annat håll. Han låter denna stora sjö sammanhänga med Oceanen genom en flod, hvars namn dock för oss ej är igenkänneligt; men denna bild är lånad af den gamla Geografien, som användt den så väl på den Mæotiska Sjön som på Kaspiska
Petersburg 1823, s. 51. Efter de sista strimmorna af den gamla Litteraturens ljus tände kunskapsbegäret hos Araberna ett nytt vettenskapernas lif. Deras genom vidsträckta eröfringar, religions- och handelsförbindelser förvärfvade geografiska och historiska kunskaper sprida ljus öfver den första dunklaste perioden af medeltiden. Föreställningen hos Arabiska författare i 10:de, 11:te och följande seklerna om Varengiska hafvet, såsom en från det nordvestliga verldshafvet, „hvilket Grekerne kallade Okeanos,” utgående stor arm öfverensstämmer med Jordanis föreställning om Östersjön. I Dschihan-Numa, en Turkisk Geografi från 17:de seklet, heter det: „Det Alamanniska hafvet kallas i våra astronomiska och geografiska böcker Warenger-hafvet. Den höglärde Schirasy (i slutet af 13:de och början af 14:de årh.) säger i sitt verk To’hfe: att vid Warengerhafvets kust bor ett folk af högvexta, stridbara männer, och förstår under dessa Warenger det Svenska folket. Nu (fortfar Dschihan Numa) heter detta haf i de närgränsandes språk det Baltiska. Omkring detsamma ligger Pommern, Dannemark, Sverige, Lifland, Preussen. Äfven det till Germanien hörande Alamannia (så kalla Turkarne det nordliga Tyskland) ligger i grannskapet, hvarföre hos oss detta haf är bekant under namn af det Alamanniska.” Se Frähn’s för Nordens Historia vigtiga Afhandling: Die Warenger und das Warenger-Meer der Arabischen Geographen, i nyss anförda verk, ss. 182. 196.
