Sida:Svea rikes häfder.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112

bildar han öfvergången till våra gamla Häfdatecknare. Det är likväl blott i motsats med de tre sista seklernas som de förtjena detta namn. Inhemska bemödanden att ge Sveriges forntid en Historia äro ej äldre än 15:de århundradet. För tiden efter Christendomens införande funnos då visserligen flera tillförliteliga källor: om den äldre hedniska tiden i allmänhet blott dunkla, ovissa sägner. Äfven dessa talade om Göthiska nybyggen och utvandringar. Föreningspunkten med Jordanes var derigenom gifven, och hans Götiska konungar och hjeltar blefvo så mycket välkomnare till att fylla tomheten i fornålderns mörka rymder. Götanamnets ålder i Sverige var otvifvelagtig; men det är med afsende på Jordanes, som uti inledningen till K. Christofers Landslag af år 1442 tillägges, att af Svearike „utspriddes Götanamn i annor land.” Den ej långt derefter författade korta Gamla Svenska Krönikan[1], som slutar med år 1449, anför Jordanes — „en dyr, viis mestare Ardan Biscop” — till bevis, att „Erik het förste Konung i Göthalandom” hvilken, tillägger Krönikan, först skall låtit upptaga det land som kallas Skåne, och derifrån besätta

  1. Then Gamble Sv. Crönica, gemenligen kallad Chronicon Prosaicum. Script. R. Suec. Med. Ævi. T. I. p. 240.