bekräfta den i Skandinavien inhemska sägen, på hvilken vi här fästat uppmärksamheten. Isländarne delte Götaland i allmänhet i fasta landet och i öarna. Det förra kallades Reidgotaland (och i denna bemärkelse hette äfven Sverige så); det senare Eygotaland[1]. Men också Jutland kallas i Edda uttryckligen Reidgotaland[2] och HervararSaga förlägger ett Reidgotaland på södra och sydostliga östersjökusten[3]. Striden emellan flera lärda om Reidgotalands rätta belägenhet upplöser sig således deruti, att denna benämning i allmänhet utmärkte det af Göter bebodda fasta landet; men tillfälligt kan det ej vara att detta Isländarnes Götaland både på Jutländska halfön och på södra Östersjökusten inträffar med det Vitland, som andra underrättelser i samma trakter utmärka. Både
- ↑ På den tiden kallades allt det fasta land, som han (Oden) ägde, Reidgotaland, men alla öarne kallas Eygotaland. Detta allt kallas nu Danavälde och Sveavälde. Edda, Ed. Rask. Stockh. 1819, s. 195.
- ↑ Ibid. s. 14. Dannemark i allmänhet säges i äldsta tider ha hetat Gotland. s. 146.
- ↑ En skog skilde detta Götland från Hunaland (Herv. Sag. c. 18.) och det låg i närheten af Gardarike (c. 12). Avarer och Vender kallades Hunner i Norden. Thunmann Nord. Völk. s. 129. Den Köpenhamnska Upplagan efter ett annat fullständigare men yngre MS af HervararSaga säger, att Reidgotaland och Hunaland nu är kalladt Tyskland.
