förekommer i Tyskland ordet Runstaf[1] nyttjadt i betydelse af Skrift, och från det 9:de har Rhabanus Maurus, ÄrkeBiskopp i Maynz († 859), förvarat oss ett helt Runealfabet, „bokstäfver (säger han), hvilka nyttjas af Markomannerna, dem vi kalla Nordmän och från hvilka de som tala det Tyska språket härstamma: med dem beteckna desse, som ännu äro tillgifne hedendomen, sina sånger, trollquäden och spådomar”[2]. Markmänner äro gränsfolk, här Saxarne norr om Elben, de så
- ↑ Runstab, i en öfversättning af BenedictinerRegeln af Kero, Munk i St. Gallen (omkring 729), anfördt af Schilter. Thesaur. Ant. Teut. T. I. c. LIV.
- ↑ Hrabanus Maurus de Invent. Lingvar. hos Goldast, Rer. Alamann. Script. T. II. p. 67. Litteras, quibus utuntur Marcomanni, quos nos Nordmannos vocamus, infra scriptas habemus: a quibus originem, qui theodiscam loquuntur linguam, trahunt. Cum quibus carmina sua, incantationesque ac divinationes significare procurant, qui adhuc paganis ritibus involvuntur. Detta är ej det enda gamla Tyska Runealfabet: 2:ne andra ha blifvit fundna i handskrifter, i St. Gallen från 10:de århundradet — i München från 8:de århundradet. I en handskrift af Isidori verk de accentibus, de posituris et litteris från 9:de århundradet finnas både det Nordiska och det Angelsaxiska Runealfabetet. Montfaucon
så kunde han betjena sig af ett annat språk eller skrift, och tillägger: Barbara fraxineis pingatur Runa tabellis — Quodque papyrus agit, virgula plana valet. Poemat. L. VII. c. 18. Enligt flera andra hos denna Författare förekommande ställen betyder barbarus här Tysk eller Frankisk.
