Sida:Svea rikes häfder.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
137

förekommer i Tyskland ordet Runstaf[1] nyttjadt i betydelse af Skrift, och från det 9:de har Rhabanus Maurus, ÄrkeBiskopp i Maynz († 859), förvarat oss ett helt Runealfabet, "bokstäfver (säger han), hvilka nyttjas af Markomannerna, dem vi kalla Nordmän och från hvilka de som tala det Tyska språket härstamma: med dem beteckna desse, som ännu äro tillgifne hedendomen, sina sånger, trollquäden och spådomar"[2]. Markmänner äro gränsfolk, här Saxarne norr om Elben, de så

    så kunde han betjena sig af ett annat språk eller skrift, och tillägger: Barbara fraxineis pingatur Runa tabellis — Quodque papyrus agit, virgula plana valet. Poemat. L. VII. c. 18. Enligt flera andra hos denna Författare förekommande ställen betyder barbarus här Tysk eller Frankisk.

  1. Runstab, i en öfversättning af BenedictinerRegeln af Kero, Munk i St. Gallen (omkring 729), anfördt af Schilter. Thesaur. Ant. Teut. T. I. c. LIV.
  2. Hrabanus Maurus de Invent. Lingvar. hos Goldast, Rer. Alamann. Script. T. II. p. 67. Litteras, quibus utuntur Marcomanni, quos nos Nordmannos vocamus, infra scriptas habemus: a quibus originem, qui theodiscam loquuntur linguam, trahunt. Cum quibus carmina sua, incantationesque ac divinationes significare procurant, qui adhuc paganis ritibus involvuntur. Detta är ej det enda gamla Tyska Runealfabet: 2:ne andra ha blifvit fundna i handskrifter, i St. Gallen från 10:de århundradet — i München från 8:de århundradet. I en handskrift af Isidori verk de accentibus, de posituris et litteris från 9:de århundradet finnas både det Nordiska och det Angelsaxiska Runealfabetet. Montfaucon