Sida:Svea rikes häfder.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

138

kallade Nordalbingerne, hvilka af Frankerna äfven kallades Nordmän[1]). Men tillägget om Tyskarnas härkomst ifrån dessa utvidgar äfven på detta ställe bemärkelsen till den mer vanliga, i hvilken Nordmän på dessa tider utmärkte innevånarne i de Skandinaviskt-nordiska rikena[2]; ty utan tvifvel hade den Frankiske Författaren här afseende på sagan om Frankernas härstamning derifrån[3]; och hvad som ytterligare anmärkes, att nemligen de här omtalade Nordmän voro hedningar, visar så mycket mera, att ej förnämligast Nordalbingerna blifvit åsyftade, som desse, ehuru möjligen hedniska plägseder bland dem ännu bibehållit sig, likväl redan i Anscharii tid voro christne, och i hans gamla lefvernesbeskrifning sägas bo näst till

    (Palæogr. Græca p. 292) har äfven ur en i Frankrike år 1022 skrifven Codex anfört bägge. Det Nordiska kallas der Alphabetum Norvagicum. Jfr W. C. Grimm, Ueber Deutsche Runen.

  1. Ihre, de Runarum patria et origine. Upsal. 1770, p. 35.
  2. "Dani et Sveones, quos Nordmannos vocamus", säger Eginhardt i sin välgörares Carl den stores lefverne. (Vita Caroli Magn. c. 12).
  3. — — — — — — — Deni Nort quoque Francisco dicuntur nomine Manni, Unde genus Francis adfore fama refert. Nigellus de Baptismo Haraldi Regis: lefde under Kejsar Ludvik den fromme. Langebek, I. 400.