Sida:Svea rikes häfder.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

142

huru urskiljande sig sjelf från den Gud han föreställer, som här uttalar Runornas hemligheter, derom vittnar sjelfva det gamla quädet[1]. Både sungna ord och ristade tecken kallas här Runor; i den senare bemärkelsen heta de äfven Stafvar; endera emedan staf kallades den raka streck, som utgör alla Runors första beståndsdel, eller emedan de inskuros på stafvar, hvilka sedan brukades till spådom, gudasvar och magiska konster: en sed, som återfinnes hos många nationer. Grekerne kände en slags spådom med grenar, quistar eller stafvar, hvilken äfven deraf hade namnet[2]. Romrarnes Sortes voro det samma: tärningar eller små stafvar af ek märkta med forntida bokstäfver[3]. Cæsar nyttjar detta samma ord för att beteckna en liknande sed hos Germanerna[4]; enligt Tacitus, som beskrifver den[5], vore de dertill brukade grenar eller

  1. "Gifven Odin, Sjelf åt mig sjelf (helgad)" säger skalden om sig straxt i begynnelsen.
  2. Ραβδομαγτεια Herodotus omtalar den hos Skytherna. L. IV. c. 67. Ammian. Marcellinus hos Alanerna L. XXXI. c. 2.
  3. Sortes — in robore, insculptæ priscarum litterarum notis. Cicero om de så kallade Sortes Prænestinæ. De Divinat. L. II. c. 41.
  4. De bello Gall. L. I. c. 50.
  5. German. c. 10. Virgain frugiferæ arboris decisam,