ehuru urskiljande sig sjelf från den Gud han föreställer, som här uttalar Runornas hemligheter, derom vittnar sjelfva det gamla quädet[1]. Både sungna ord och ristade tecken kallas här Runor; i den senare bemärkelsen heta de äfven Stafvar; endera emedan staf kallades den raka streck, som utgör alla Runors första beståndsdel, eller emedan de inskuros på stafvar, hvilka sedan brukades till spådom, gudasvar och magiska konster: en sed, som återfinnes hos många nationer. Grekerne kände en slags spådom med grenar, quistar eller stafvar, hvilken äfven deraf hade namnet[2]. Romrarnes Sortes voro det samma: tärningar eller små stafvar af ek märkta med forntida bokstäfver[3]. Cæsar nyttjar detta samma ord för att beteckna en liknande sed hos Germanerna[4]; enligt Tacitus, som beskrifver den[5], vore de dertill brukade grenar eller
- ↑ „Gifven Odin,
Sjelf åt mig sjelf (helgad)” säger skalden om sig straxt i begynnelsen. - ↑ Ῥαβδομαντεία Herodotus omtalar den hos Skytherna. L. IV. c. 67. Ammian. Marcellinus hos Alanerna L. XXXI. c. 2.
- ↑ Sortes — in robore, insculptæ priscarum litterarum notis. Cicero om de så kallade Sortes Prænestinæ. De Divinat. L. II. c. 41.
- ↑ De bello Gall. L. I. c. 50.
- ↑ German. c. 10. Virgam frugiferæ arboris decisam,
