Sida:Svea rikes häfder.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
141

tankan om deras Skandinaviska ursprung bevisar åtminstone, att Runornas bruk i synnerhet tillskrefs de Skandinaviska folken och hos dem ansågs gå uppöfver all erinring. Så instämma dessa intyg hos våra stamförvandter med Nordens egen gamla tro och minnen. Att Skandinavien är lika rikt på Runeminnesmärken, som dessa utom den Skandinaviska Norden sällan träffas, är bekant. Sjelfva deras mängd är det bästa beviset, att det skrifsätt, som på dem nyttjades, en gång varit våra förfäder välbekant; och det har säkerligen behöft en lång tidrymd att till den grad blifva det. Också tillskrefs i Norden Runornas upphof åt Oden och Gudarna[1]: ett bevis att man ej kände deras ursprung; och att de från början varit en slags presterlig hemlighet, synes sjelfva ordets betydelse äfven bestyrka. Den i den äldre Edda så kallade Odens Runesång, ur hvilken författaren till Ynglingasagan synes tagit hvad han förmäler om Asarnes trolldom genom denna konst, visar oss ännu detta Runornas hemlighetsfulla och magiska bruk. Att det är en presterlig skald, under Odens namn,

  1. Havamal Str. 81. Runatals þattr Odins, Str, 2. 5. 6. Brynhildar Quida I. Str. 13. I den äldre eller Poetiska Edda af Rask och Afzelius Stockh. 1818. YnglingaSagan. cc. 6, 7.