Sida:Svea rikes häfder.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

144

på stafvar och telningar, utan på vapen, på stäfven eller styret af skepp, i bark, i vax, på dryckeshorn, på fiskben[1], på nageln, i handen, eller på handleden o. s. v. för olika ändamål, och under Gudars och Gudinnors anropande[2]. Det är en Valkyria, som i en Eddisk sång undervisar en berömd hjelte och konung[3] om denna deras magiska användning; ty Runorna, som lärde "att frälsa män, döfva vapen, lugna sjön, dämpa elden, stilla sorger", voro en konungslig vettenskap[4]. De nyttjades således till ett slags amuleter eller talismaner, och såsom sådana synas äfven de med öglor försedde och med oformliga figurer märkta, stundom med Runor tecknade Gullbracteater, hvilka både i Sverige och Dannemark blifvit fundna i jorden, varit ämnade att bäras.

  1. Egils Saga p. 567.
  2. Vid runeristning på svärd skulle Guden Tyrs namn två gånger åkallas. Runan ᛀ, som het Naud (Nöd, Nödvändighet), ristad på nageln, troddes tvinga till kärlek. I barnsnöd skulle Biargrunor (frälsrunor) inristas i handlolven och Gudinnorna åkallas, o. s. v. Se Brynhildar Quida I. i den äldre Edda. Runan ᚦ Thurs (jette, ond demon) var särdeles skadlig för fruntimmer. (Se Skirnis För. Str. 38.) — och denna vidskepelse har länge bibehållit sig på Island, enligt Finn Magnusen, Öfvers. af den äldre Edda, T. III. s. 86.
  3. Sigurd Fofnersbane i Brynh. Quida. I.
  4. Rigsmal i den äldre Edda Str. 40, 41, 42. Stockh. uppl.