Sida:Svea rikes häfder.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
145

Hrabanus Maurus och den Angelsaxiske författaren, som intyga Runornas bruk under hedendomen i Norden, och bägge meddela Runealfabeter, tillägga, att dessa bokstäfver nyttjades till besvärjningar och till sångers upptecknande. Om det senare vittnesbördet skola vi snart ytterligare påminna: det förra säger oss, att Runorna äfven i deras vidskepliga användning voro bokstafskrift, ej tillfälliga tecken, ej heller hieroglyfer i detta ords vanliga bemärkelse; ehuru betydelsen af Runornas namn äfven gjorde dem tjenliga till ett slags hieroglyfiskt bruk[1]. Deremot synas de till besvärjning nyttjade Runorna efter hand, och troligen i den mån kunskapen om de vanliga blef mera utbredd, ha skiljt sig såsom en konstigare, hemlig skrift ifrån dessa, hvilkas enkla elementer också lätt tillåta en ganska konstfull sammansättning. En af de mest historiska Isländska Sagor, hvars händelser äro från 9:de och 10:de seklerna, visar att de magiska runorna voro svårare att rista och tyda, hvarföre de kallas mörka stafvar,

  1. Runor med afseende på deras namn brukade till dunkla, poetiska omskrifningar eller bilder, hvaraf den Nordiska skaldekonsten öfverflödade, kallades af Isländarna Dylgjur.
10