Sida:Svea rikes häfder.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

146

lönstafvar[1]. Derom vittna äfven Eddiska Sånger[2]; hvilka likväl också känna Runornas bruk i lifvets allmännare angelägenheter. Då Gudrun ville varna sina bröder Gunnar och Hogne, att de ej borde emottaga hennes gemåls Atles bjudning, ristade hon Runor[3], hvilka den förrädiske budbäraren ändrade och förvände; men Hognes hustru, som var runekunnig[4], uttydde ordstafvarne[5], såg att Runorna vore villade och anade sveket. Det bref "med bokstäfver efter landets sed"[6], hvilket

  1. Egils Saga p. 567. Den bekante Isländske Biskoppen Brynolfus Svenonius säger, 1648 i bref till Worm, sig hafva hört af gamla män, att ett dubbelt slags Runor fordom varit nyttjade, det ena, de vanliga, det andra, de hemliga, med hvilka på ett compendiariskt sätt hela sånger kunnat uttryckas: att dessa senare likväl blott varit en konstigare sammansättning af de enkla och äldre Runorna; att Danske konungen Waldemar först inrättat Runornes ordning och antal efter Latinska alfabetet, hvarmed de gamla Runorna haft intet att göra m. m. Worm. Litt. Run. p. 42. Den här nämnde Waldemar kallas i Isländska handskrifter ej, såsom Worm antager, den andre, utan den förste († 1182). Gisle Brynjolfson Peric. Runolog. p. 133.
  2. Jfr. Gudrunar Quida II. Str. 22.
  3. Rúnar nam at rista. Atlamal str. 4. Jfr VolsungaSagan c. 42.
  4. Kunni hon skil rúna. Str. 9.
  5. Innti orþstafi.
  6. Litteris regia manu more ipsorun deformatia. Rimbert. Vita Anscharii c. 11.