Hoppa till innehållet

Sida:Svea rikes häfder.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
148

ristad strax efter år 1200, finnes ännu quar[1]; och Sturlunga Sagan[2], berättar, att den berömde Snorre Sturleson blef oberedd öfverfallen och mördad, emedan hvarken han sjelf eller någon af de närvarande kunde tyda de på ett eget konstigt sätt tecknade[3] Runor, genom hvilka en vän velat varna honom för sammansvärjningen.

  1. Funnen uti Winje kyrka i Öfra Tellemarken i Norrige, och beskrifven i Skandinav. Mus. 1803. I. B. s. 303. Inskriften är: Sigurþr Jalsun ræist runar þesar lougardagen æfter Botolfamæso er (h)an farþi hingat ok vidi æigi ganga till sætar viþ Sveærri foþor bana sin ok broþra d. ä. Sigurd Jarlsson uppsatte dessa runor lördagen efter Botolfsmässan, när han for hit och ville ej ingå förlikning med Sverre sin faders och bröders baneman. Sigurd var den bekanta Erling Skackes son. Han hade förlorat ett slag mot Sverre år 1200. Denne Konung dog 1202. Under mellantiden har således troligen det misslyckade försöket till förlikning skett.
  2. P. 6. c. 20.
  3. De kallas Stafkarlaletur och voro ett bland de konstiga, hemliga Runalfabet, af hvilka Isländarne omtala öfver 30 slag. Jfr. Gisle Brynjolfsson Periculum Runologicum p. 134. Stafkarlaletur (som eljest betyder tiggarebokstäfver) hade sitt namn deraf, att endast stafven eller strecket i dem nytjades; liksom tvärtom våra Helsingerunor utmärka sig derigenom, att stafven i dem är bortlemnad. De gamla 16 Runorna deltes i tre afdelningar (þrideilur) eller ätter, hvilka hade sitt namn af den Runa med hvilken de begynte. Sattes nu ättemärket framför, och efteråt ordningsmärket, som utvisade hvilken plats inom ätten den utmärkta Runan hade, så kunde hvarenda Runa nyttjas i stället för hela Runealfabetet. Ytterligare upplysning härom lemnar